Han tog upp en vexel på sistnämnde summa och räckte den åt Conyers, som tog don med rodnande kinder och missbelåten min. — Liknar ej detta väl mycket det sätt, hvarpå man brukar göra upp med sina handtverkare eller underordnade, mylord? frågade han. Antag att jag vore borta från England, eller att ni blefve sjuk, huru skulle jag då få ut denna halfårssumma? . — Jag skall draga försorg om den saken. Hädanefter skall ni regelbundet erhålla penningarne genom mr Sherwald. Han skall skicka er dem utan att ni behöfver framställa begäran derom. Ämnet börjar blifva obehagligt. Låtom oss lemna det. Conyers bugade sig och stoppade vexeln i sin ficka. Den rödaktiga glansen i hans ögon och den mörka glöden på hans kinder vittnade tydligt nog om hans hemliga.raseri, men han rar tillräckligt klok för att ej låta det utbryta i ord. — Vi talade om Desmond, då ni kom in, sade earlen. Ni träffado honom således i dag, Sherwald. Skickade han svar på mitt bref med er, eller måste han först rådfråga sin brud, innan han kan bestämma någon dag för att äta middag hos oss? — Mr Desmond var på det allvarligaste bekymrad, sade lagkarlen. Han var blek och såg förstörd ut. Han hade gått in till sin vän för att erhålla hans råd. — Var han bekymrad? utbrast earlen. Hade hans enka narrat honom i sista minuten? — Nej — de vigdes i går; men då de stigit upp i vagnen vid kyrkodörren, svimmade bruden i Desmonds armar, och hon återfick ej medvetandet förr än efter deras hemkomst.