Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 2

sådan tid på dygnet. Klockan är nära två på natten. Hvar bor ni? Beryl drog sig några steg undan och svarade ej. Polismannen följde henne. — ÄÅmnar ni begå sjelfmord, miss? frågade han. — Nej, svarade Beryl, och hennes ton öfvertygade polismannen om att svaret var sanningsenligt och uppriktigt. Jag skall ej begå sjelfmord. Hon skyndade bort ifrån honom, kom öfvor bron och befann sig på Westminster-roåd, i en trakt af London som hon ej kände till. Hon hade ej mod att begifva sig in på de mörka och trånga bigatorna utan följde den bredare och bättre upplysta hufvudgaten, till dess hon kom till en plats, dor sex breda och betydande gator möttes. Här stannade hon några minuter för att hvila och samla sina tenkar. Hon visste, att morgonen snart skulle randas och iusåg huru nödvändigt det var, att hon skaffade sig tak öfver hufvudet. Sedan hon hvilat en stund, gick hon vidare och kom till jernvägsstationen vid London Bridge, der hon såg en skara menniskor skynda in i stationen. Hon följde dem och inträdde i ett väntrum och tog plats der. Hon tog upp sin portmonnä, som hon stuckit i fickan på sin resklädning jemte handskar och näsduk. Hennes penningar utgjordes af fyrtiotre pund och några shillings. Jemte penningarne fann hon i portmonnän ett adresskort. Då hon närmare granskat det, såg hon, att det var den adress på ett enskildt hotell, som hon erhållit af hotellvärdinnan i Dover. — Hvarföre skulle jag ej begifva mig dit nu? frågage bon sig sjelf. Det är beläget i Bayswater. Jag tror att det är långt dit, och jag skall der vara dold både för Desmond och Conyers, ; (Forts )