Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 2

Hon hade underqalla dessa timmar vandrat omkring endast i afsigt att nå floden. Hon hade passerat gata efter gata och slutligen efter långa omvägar hunnit fram till målet. Långsamt framgick hon till midten af bron och lutade sig der öfver brostaketet samt blickade ner på den mörka brusande vattenmassan. Under några ögonblick qvarstod hon i denna ställning och satte sig derefter på en stenbänk, hvarest hon nära en timma gret och snyftade. Tårarne lättade hennes hjerta och hjerna; den brinnande febern lemnade henne. Svag och uttröttad samt fortfarande full af förtviflan, hade hon dock tillräcklig styrka för att ur djupet af sitt hjerta uppsända en bön, att Gud ville ha förbarmande med henne och gifva henne sitt skydd. Hon kastade åter en bliok ner på floden, men vattnet hade förlorat sin olycksbringande trollkraft. Hon ryste och drog sig tillbaka. Hon kunde ej söka en graf i detta mörka djup — hon kunde ej göra ett våldsamt slut på sitt lif och med detsamma kanhända tillintetgöra alla sina förhoppningar om evig frid. Polismannen, som två eller tre gånger passerat förbi henne, visade sig åter på bron och bortdref de olyckliga som sökt hvila på bänkarne. — Bort med er, sade han då han kom till Beryl. Här finnes ej några friplatser för natten. Beryl reste sig upp och hen kunde nu se henne vid full belysning. Han uppfattade i en enda blick, att hon ej tillhörde samma klass som de olyckliga qvinnor, han nyss förut tilltalat. Hennes drägt, utseende och sätt — allt tillkännagaf för honom, att denna unga qvinna var en bättre dame. Han blef ofrivilligt aktningsfull i sitt sätt, ehuru han fortfarande betraktade henne misstänksamt. — Jag har haft ögonen på er en stund, sade han, och trott, att ni hade i sinnet att kasta er i vattnet. Detta är ej någon lämplig plats för er och era gelikar vid en