Göteborgsposten – 30 september 1874, sida 1

— Hon skall säga mig allt, då hon vaknar, tänkte han. Min stackars öfveransträngda, lidande lilla hustru! Han lutade sig ner och kysste henne. Af fruktan att störa henne smög han sig derefter tillbaka till sin post ute i förstugan. Eftermiddagen skred framåt, och skymning började utbreda sig. Mrs Margle kom slutligen upp för att tända gasen och såg mycket orolig och bekymrad ut. — Mr Desmond, sade hon hviskande, ni har ej fått en bit mat sedan morgonen. Kom ner och tag en kopp th. Klockan är nu snart fem. Ni kan ej resa till Brighton i dag. — Nej; sade Desmond lugnt. Vi måste nu vänta till i morgon. Mrs Desmond sofver och torde ej vakna på flera timmar. Jag tror, att hon skall vara fullkomligt återställd, då hon vaknar. — Naturligtvis, sir. En svimning är ingenting ovanligt. De flesta flickor svimma då de bli gifta — det är tecken till ett känsligt hjerta, förstår ni. Dessutom har hon öfveransträngt sig på sista tiden och knappt ätit kött en enda gång, sedan hon kom i mitt hus. Den starka sinnesrörelsen var i det försvagade tillstånd, hvari hon befann sig, mer än hon kunde bära, det är alltsammans. — Tror ni, att det var alltsammans, mrs Margle? — Bevars väl, sir, hvad annat kunde det väl vara? Det var ingenting, som kunde skrämma henne. Kom ner, mr Desmond, under det hon sofver. Desmond vägrade. Mrs Margle tände gasen och gick ner. Kort derefter kom prestmannen upp och uppmanade Desmond att stiga ner. Han yttrade sig på ett så bevekande sätt, att den unge mannen slutligen, ehuru motvilligt, gaf vika och åtföljde honom till salongen för att dricka en kopp th6. Han hade ej ätit något sedan morgonen, och den förfriskning som nu erbjöds honom var ej onödig. ;