Göteborgsposten – 29 september 1874, sida 2

rikhaltiga materialier för att värdigt besjunga mitt böga ämne men hoppas att sramdeles blifva i tillfalle dertill. Till dess får ban emellertid nöja sig med följande lilla prof: (Mel: I många former trifs det sköna visst.) En liten visa vill jag sjunga om — fallera En Getapulianare, som kom — fallera Till Falkenberg för att med sin person — fallera Ge staden mera glans och bättre ton — Fallerallerallerallerallerallerallerej fallera. Om hufvudet var han väl något trång, men det upphjelpte han med sin jargon. j Om sitt geni han talte alla dar, Dock skada, att det — födgeni blott var! Mot damerna han smidig var och hal, Ozh kunde dem så dära med sitt tal, att de i sin förtjusning ropte: ack! — Fast andra kallade det — Polsesnack. Hans starka sida det var vigilans: För honom gick det lätt liksom en dans att med sin mjuka rygg och söta min Få öppna mången bondes kassaskrin. Dock ingen uppå detta undra lär: Ett gammalt ordspråk säger ju så här: Smålänningen på nakna klippan sätt, Och du skall se, ban föder sig helt lätt. Och till att sköta korten var han flink: Han stundom kunde i en enda blink En fattig fan så grundeligen klå, att denne fick med tomma pungen gå. Dock vinsten den försvann liksom ett spån, Ty satan — sägs det — tar igen sitt lån; Och när ånyo ban blef riktig pank, Han sökte genast lån uti en bank. När vigilansen här ej längre gick, Han fattade i hast båd pack och pick och knallade en morgon sig åstad, Till Knallebygden, hjerteligen glad. Jag edra öron mer ej plåga vill: Jag slutar pu min sång och tiger still; — Men huru usel också sången är, — Dess föremål är uslare, jag svär. A Av