Göteborgsposten – 28 september 1874, sida 1

kyrka, fingo vi se en bröllopsskara, och jag kände igen brudgummen, mr Noble Desmond. Det är bespuuerligt, eller hur, att vi ej blefvo bjudna på bröllopet? Jag visste ej ens att han skulle gifta sig. — Det är besynnerligt, att ni skulle råka få se honom, då han kom ut ur kyrkan, mitt barn. Det var först för en timma sedan jag fick veta, att Desmond tänkte på giftermål. Han har ej gjort sig det omsket att underrätta mig om sina planer, sade earlen. Huru såg damen ut? Hon är enka, har jag hört. — Hon enka! Kors hon såg ut att vara bara barnet — sexton eller sjutton år. Hon hade ett ljust ensigte och rödt hår. Hennes hår har samma färg som den der röda bronzen bakom er, mylord. — Hm! sade lord Hawkhurst, mitt hår är äfven rödt. Är hennes lika rödt som mitt? — Jag — jag kan verkligen ej säga, sade Octavia något förvirrad. Rödt hår är mycket vackert på en karl. Ja, jag beundrar det på karlar och önskar, att Rollyn hade rödt hår; men på en qvinna är det ej alldeles sak samma. Rödt hår anses fult på en qvinna, som ni väl vet, mylord. — Åh, verkligen? Och dock har jag på gamla mästares målningar sett hår af den der rödbruna färgen och nästan tyckt om det; men då visste jag ej, att det vicke alldeles var sak samma, sade earlen litet spetsigt. Jag skulle vilja se Desmonds rödhåriga hustru. Jag tror, att vi få bjuda hit dem på middag. Jag antager att qvinnan är dotter till någon såpfabrikant — Desmond har så underliga åsigter; men nu är hon en Desmond, och jag förerlår, att vi upptaga henne i familjen och behandla kenne med jaktning. Om vi ej tycka om henno, behöfva vi ej fortsätta med bekantskapen. — Jag ämnar just göra samma förslag, mylord, inföll Octavia ifrigt. Vi skola bjuda Desmond och hans