Göteborgsposten – 25 september 1874, sida 2

alla lärt att frukta earlen under sådana utbrott af passion som det de nyss hört. Shervald höjde ögonen och fick se Octavia Coeyors lutad mot balustraden. Hennes hårda svarta ögon blixtrade, hennes ansigte hade ett gäckande småleende. Han bugade sig för henne, viftade med handen och i det egendomliga småleendet på hans läppar borde hon kunnat läsa en varning. Hon hade gjort denno man till sin dödliga fiende, men i detta ögonblick tänkte hon blott på sin triumf och hans förödmjukelse. Han tog upp sin hatt och lemnade huset. I det han gick ner åt Park-lane mot Piccadilly, tänkte han: — Denna qvinnas triumf skall ej bli mycket långvarig. Om jag ej verkligen högaktade lorden och tyckte om honom skulle jag aldrig förlåta honom för uppträdet i dag. Jag hoppas, att han skall upptäcka denna qvinnas verkliga karakter, innan någon skada är skedd. Sedan Shervald gått, sjönk earlen tillbäka i sin länstol. Snabb till vrede, obändig till lynnet, var hans vrede dock snart öfvergå ende. Han ångrade redan sin häftigheta — Karlen menade utan tvifvel väl, tänkte han med sjelfförobråelse. Jag var för häftig. Shervald är en gentleman, och jag behandlade honom som en hund. En vän, som i tretio år bepröfvats, behandlad med förakt, derföre att han uttalade sin ärliga öfvertygelse! Naturligtvis trodde han hvad han sade, den tjurskallen! Förbanna mitt häftiga lynne! Det förstörde min lycka för flera år sedan, och jag har aldrig haft en lugn natt sedan dess! Det dödade en person, som jag älskade, har bragt olycka öfver mitt eget lif och nu aflägsnat min vän från mig! Han drog en djup suck, stödde hufvudet mot handen och satt under en lång stund tyst. (Forte 3