Göteborgsposten – 24 september 1874, sida 2

stian. Kyrkoboken framtogs och lades på ett bord. Conyers läste den sista anteckningen. Noble Desmond, ungkarl, och Beryl Star Conroy, enka. ö Han trodde, att han nu kunde vara trygg. Efter att ha uttryckt sin tacksamhet för klockaren, lemnade han kyrkan och kom ut på gatan. — Nu kan jag slunga en anklagelse för tvegifte tillbaka i ansigtet på henne, sade han för sig sjelf. Men hon är oskyldig — hon. tror mig vara död — hon tror mitt verkliga namn vara Conroy och har sagt Desmond det. Jag är deremot verkligen skyldig till tvegifte, och de borde straffa mig men ej henne. Desmond såg mig ej, jag kan svära på det. Skall hon säga bonom sanningen? Skall hon visa honom på spåret efter mig? Och om hon gör det, skall han då försöka skaffa henne en skilsmessa från mig och åter gifta sig med henne? Det kan ej nekas, att jag i alla fall är illa ute. Om jag blott hade Beryl att göra med, skulle jag ej hysa stor fruktan; men Desmond är ett lejon och jag tror knappt, att jag kan mäta mig med honom. Förbanna olltsammans! Jag har ej vunnit mycket på det. Jag undrar om brott någonsin betalar sig? Han afskedade droskkusken och begaf sig till fots ut på Oxford-street, der han blandade sig med hopen af fotgängare. — Jag har spelat djerft spel, men har jag väl vunnit partiet? frågade han sig. Jag öfvergaf Beryl och lät henne tro mig vara död. Jag kom till England och vann lord Hawkhursts ynnest. Jag gifte mig med Octavia Windsor, en skönhet fast af simpelt slag och arftagerska till Cragthorpe; men Cragthorpe har gått ifrån henne. Hoa är ej allenast af simpel karakter och utan grundsatser men äfven fattig. Jag tror, att hon är min nemesis. Jag börjar hata henne. Men Beryl — hvad hon ver skön! Hon liknar en engel. Hon är den enda qvinna jag någon