Göteborgsposten – 22 september 1874, sida 1

erfarenhet. Måtte Gud ha förbarmande med den man, som var min far! Jeg blef uppfostrad i en pension i Veray. Mitt lif i pensionen var glädjelöst. För mina kroppsliga behof blef fullkomligt väl sörjdt, men ömhet och kärlek fick jag aldrig löna. Tänk på detta! Iutet annat hem än en stor skola — ingen moder — ingen som ville hysa något varmare intresse för mig! Då jag i förliden juni månad träffade tillsammans med en person, som förklarade sig älska mig, var det så underligt, tycker ni, att jag inbillade mig älska honom, och att jag samtyckte till att gifta mig med honom? Men det var ej kärlek jag hyste för honom. Jag var smickrad — tillfrodsstäld; men mitt hjerta var ej rördt. Hade jag älskat honom, tror jag att jag skulle ha dött för länge seden. Jag är ej miss Star — jag är enka. Liksom jag ej känner mitt rätta familjenamn å fädernesidan, så känner jag ej heller min mans namn. Jag tror att någon sällsam slump gör, att mitt lif måste likna min raors. Min man är död. Jag har stått vid hans graf — en graf som ej är gjord af menniskohänder, en djup klyfta längt borta i Alperna — och jag har talat med hans betjent, som bevittnade hans död, och med vägvisare, som snart sagdt dagligen ledsaga resande uppåt bergen, men som ej ville våga försöket att bringa hans stympade kropp upp i ljuset. Jag kan ej uthärda att tala om honom. Aldrig, så länge jag lefver, kan jag uttala hans namn utan en rysning. Jag har hört sägas, att alldenstund han ej gifte sig med mig under sitt.verkliga namn, så var jag ej hans hustru. Jag har hört onda tungor säga, att han hade en hustru, innan ban såg mig; men jag tror ej detta — jag vill ej tro det. Hen älskade mig verkligen en tid; men han upptäckte att jag var vanbördig och fattig, och hade han ej dött, skulle han ha öfvergifvit mig eller sökt skilsmessa, derom är jag säker! Jag innesluter ett tillkännagifvande om haus död, ut