Göteborgsposten – 17 september 1874, sida 2

benämningen tycke. Ni tror mig vara sorglös, svag, utan alla mäktigare känslor. Mitt utseeende angifrer något sådant, jag medger det; men ni vet, Beryl, att skenet ej alltid är verklighet. Jag har en stark, passionerad natur. Min kärlek till er ör en kärlek för hela mitt lif. Ni säger, att ni älskar mig. Då trotsar jag verlden stt skilja oss åt. Jeg fäster ej afseende vid er vägran, min stackars förvirrade lilla flicka. Ni tillhör mig på grund af er kärlek till mig. Och på denna grund vill jag gifta mig med er och taga vård om er. Jag vill ej mer höra några svaga invänningar. — Ni förstår mig ej, Noble. Det är ej min fattigdom, som föranleder min vägran till det anbud ni gjort mig. Jag kan ej gifta mig med er. Detta är mitt fulla allvar. Desmond blef ej synnerligen allvarsamt oroad af denna förklaring. Hon hade bekännt, att hon älskade honom. Huru skulle väl då hennes betänklinheter kunna hålla stånd mot hans böner? — Åtminstone, Beryl, sade han efter några ögonblicks tystnad, skall ni gifva mig tillfälle till att vederlägga de argumenter ni kan ha att anföra mot vårt giftermål. Är det något rörande min egen person som ni har att invända? — Felet är hos mig sjelf, sade Beryl i förtviflad ton. Ni har rätt att få veta mina skäl, och jag skall säga er dem, äfven om de skulle väcka ert hat mot mig. Ni är en gentleman, och gentlemän fästa så stor vigt vid god börd. Jag — jag är icke af god börd. — Är detta allt? frågade Desmond. Ni gör ett berg af en grushög, min älskade. Det är er jag älskar, icke ert stamträd, och det hinder ni nu framställt försvinner med detsamma. Hon hade väntat, att han skulle draga sig ifrån henne; men hans ömhet hade ej förändrats, han stödde henne lika fast som förut, Hon erinrade sig huru Dane Conyers upp