Göteborgsposten – 17 september 1874, sida 2

fört sig, då han erhöll underrättelse om hennes börd, och ställde i tankarne Desmonds ädelmod mot Conyers rysliga vrede. — Ni ser, sade Desmond, att ni ej så lätt blir fri från mig, lilla Beryl. Jag älskar er, och jag skall ej låta er gå ifrån mig. Ni är ensam i verlden. Ni måste genast komma till mig och göra mitt lif ljust och gladt. Ni måste genast låta mig draga försorg om er. Jag ämnar redan i afton tala med mrs Margle om vår förlofning, ifall ni tillåter det. I morgon skall jag anskaffa tillstånd till vigsel, och dagen derefter för jag er med mig till kyrkan. Här äro vi på Wells-street. Säg mig, min älskade, att jag får handla efter min egen önskan i detta afseende. — Gif mig en liten stund för att öfvertänka saken, sade Beryl darrande. Jag skall lemna er svar i afton. De slutade sin promenad under tystnad. Då de gingo in och ekenet från förstugulampan föll på Beryl, märkte Desmond, att hon såg blek och aftärd ut, och att hennes bruna ögon hade ett uttryck, som var nästan vildt. De gingo tillsammans upp för trapporna. Han skulle ha talat vidare vid henne, men det gafs ej tillfälle dertill. Mrs Margle betraktade dem nyfiket, och han gick in i salongen. Beryl gick upp på sitt eget rum. Hon stängde dörren och gick fram till kaminen. Der knäböjde hon på mattan och lutade hufvudet mot en stol. Hon låg en lång stund på knä, ehuru hon skälfde af köld. — Om jag blott hade kännt honom för två månader sedan! sade hon för sig sjelf. Jag älskar honom — och nu vet jag, att jag aldrig älskat Dane Conyers. Oh, hvarföre skulle jag gifta mig med Dane och derigenom göra hela mitt lif olyckligt? Jag kan ej blifva någon mens hustru. Noble Desmond måste lära känna hela sanningen, och han skall då se om jag handlat klokt, han skall då förstå att jag ej kan blifva hans hustru,