Göteborgsposten – 17 september 1874, sida 1

salong, stackars barn. Jag önskar, att hon vore här, tillade hon med stigande oro. — Jag skall gå ut och se efter henne, sade Desmond. Hon torde finna en person, som kan leda henne genom den tjocka dimman, ganska välkommen. Han stannade ej för att omtala, att han kände den väg, på hvilken Beryl återvände från Brunswick-square, utan skyndade ut för att uppsöka henne. Dimman tycktes ha blifvit tätare, och den fuktiga kalla luften trängde in till benen på Desmond. Han såg sig uppmärksamt omkring, men Beryl syntes ej till. Han vek af in på Tottenham-gatan, passerade ytterligare några gator och kom slutligen in på Guilford-street. Han hade ej hunnit långt på denna gata, då han plötsligen träffade på Beryl, som gick mycket långsamt och synbarligen med stor ansträngning. Han närmade sig och tilltalade henne. — Är det miss Star? frågade han, då han kommit alldeles intill henne. Mrs Margle var mycket orolig för er skull, och jag gick ut för att möta er. — Ni är mycket god, mr Desmond, sade Beryl, som kände igen honom på rösten snarare än på ansigtet. Jag är ledsen öfver att ha förorsakat mrs Margle oro. Mrs Ryan uppehöll mig längre än vanligt i dag, ty jag skulle skrifva några bjudningskort åt henne. Jog är mycket trött. Desmond lade med en lugn beskyddaremin Beryls arm på sin. — Stöd er på mig, sade han. Hvad ni darrar! Har ni ätit middag hos mrs Ryan? — Nej. Jag har alldeles nyss slutat mitt arbete. Det tillhör ej mina vanliga åligganden. Men om jag vägrat att göra det, skulle jag ha förlorat min plats. — Men ni fick naturligtvis betalning för detta öfverloppsarbete?