Göteborgsposten – 17 september 1874, sida 1

— Nej. Mrs Ryan sade, att jag ej kunde vänta betalning för en så ringa tjenst. Desmond rodnade af harm, men gaf ej luft åt den. Han yttrade i helt lugn ton: — Ert lif syces vara mycket tungt, miss Star. Det förvånar mig, att ni kan hålla modet uppe så väl. — Jag har mycket att vara tacksam för. Mitt lif är ej utan mål, mr Desmond. Jag är stark och frisk, och jag bör vara nöjd. Han, som föder äfven sparfvarne, skall ej heller glömma mig. Men Beryl hann knappt sluta dessa ord, förrän hon vacklade af en plötslig svaghet och måste hålla sig fast vid Desmonds arm för att ej falla. De befunno sig under en gaslampa, och Desmond såg, att hon var dödligt blek. Han greps af en outsäglig oro. — Känner ni er mycket illamående? frågade han. — Det är blott en ögonblicklig svaghet. Jag har ej mått väl på hela dagen. Jag blir nog snart återstäld. De fortsatte sin väg mycket långsamt. Desmond såg sig omkring efter en droska, men han kunde hvarken se eller höra ljudet af någon sådan i närheten. — Ni arbetar för hårdt, Beryl, sade han med en ömhet i tonen, som kom henne att spritta till och darra. Detta sträfsamma lif är mer än ni kan uthärda. Hvad skulle ni tycka om att upphöra dermed, att vända ryggen både åt mrs Ryan, hennes barn och ert ensliga rum hos mrs Margle, att i stället bli den lyckliga herrskaripnan i ett litet solljust, gladt hem, inom ett litet område, der ni skulle bli älskad, hedrad och omhuldad? — Ingen sådan lycka kan någonsin komma på min lott, sade Beryl sorgset. — — Vi ha ej kännt hvarandra i många veckor, sade Desmond i det han tryckte hennes arm tätare intill sin, men vi känna hvarandra tillräckligt. Ni vet, att jag snart skall inträda inom advokatståndet. Mina inkomster af mit yrke torde bli ganska emå under de närmaste åren, mer