Göteborgsposten – 5 september 1874, sida 1

Ännonspris: 10 ö! EAAA E2 der förat utageras insör domstol en preliminär brottsmålsprocess med advokaten och förhör, invan han utlemnas, och dertill erfordras både tid och penningar. Såsom Aftonbladet i går afton riktigt anmärker, synes det hårdt om -Iudustrikreditaktiebolaget, som i alla fall gör en betydande förlust, skulle få ensamt bära kostnaden för förbrytarens återhemtande och inställande för svensk domstol, isynnerhet som det är föga troligt hvad ryktet berättat, att rymmaren skulle innehafva något större penningebelopp. Många af delegarne äro personer, för hvilka det är ganska kännbort att förlora inkomsten af sitt lilla kapital, ifall ingen utdelning kan lemnas för året i följd af den lidna förlusten, och ännu hårdare att behöfva kontribuera till att en brottsling förpassas inom omfånget för den svenska rättvisans arm. Göteborgs Handelskompani lärer dock yttrat beredvillighet att bidraga till omkostnaderna för Lundqvista gripande; men deremot har det icke afhörts, att andra banker och pevninginstitutioner, som dock borde vara högligen intresserade af att exempel statueras på, att det icke är så lätt att undandraga sig straffet för brott, sådana som Lundqvists, gjort min af att med kontanter understödja den goda saken. Det tycks likväl, som borde de hafva medel och vara betänkta på att använda dem för att i liknande tall lemna frikostigare uppmuntran, än de 500 rdr, som poliskammaren kunnat utlofva, åt polismyndigheterna här och i utlandet för efterspaningar m. m. Giiltzsus försnillning i Göteborg af sparbanksmedel har gifvit uppslag till åtskilliga artiklar i tidningarne om bebotvet at en särskild lag för sparbanker. Man vill, att regeringen ånyo skall taga initiativet och framlägga ett lagförslag, såsom det skedde vid 1871 års riksdag. Det kan då vara lärorikt att påminna sig, hur riksdagen upptog det då framlagda förslaget. I dem något modifierade form, hvaruti lagutskottet tillstyrkte detsamma, förkastades af Andra kammaren d. 15 april företa paragrafen, och dermed principielt de öfriga, med 82 röster mot 74. Pluraliteten var icke stor, men hulvudstyrkan af landtmannapartiet torde, att döma af hvad som förljudits om föregående enskilda öfverläggningar, hafva varit emot alla förändringar. Under diskussionen i kammaren yttrade sig likväl ingen af de egentliga s. k. ledarne. Hrr Rylander, Per Nilsson i Kulhult, Lamberg, Sven Nilsson i Etveröd, Samuel Jonsson, Forsbeck, Jöns Pahraton och Jöns Andersson talade emot reglementariska inskränkningar för sparbankerna, hvilka hr Rylander kallade Åde mest lyckade inrättningar i bankväg vårt land eger. Per Nilsson i Kulhult befarade ett privatbanksintresse bakom förslaget, och hr Lamberg sade rent ut, att just den för kommunerna fördelaktiga rättigheten till fri disposition afreservfonden i så hög grad framkallat intresset för dessa banker. De som, med allt erkännande af det goda sätt, hvarpå sparbankerna i allmänhet skötts, likväl uttalade som sin åsigt, att. det vore på tiden, att i lagstilt ingsväg något bestämdes om deras verksamhet, voro, utom dåvarande justitiestatsministern Aalerereutz och statsrådet Berg, hrr Ribbing, Kolmodin, Agardh, grefve E. Sparre, Wijk, Granlund, Carlen och Falk. Hr Gumalius var tveksam, om icke allt, som borde göras, vore att ålägga eparbankorna offentliga redogörelser. Huruledes det icke öfver allt var så väl bestäldt med styrelsen af sparbankerna, visade hr Carln, som omtalade, att inom lagutskottet anförts exempel på en sparbanksdirektion, hvars ledamöter mot borgen af hvarandra inbördes upplånat bankens disponibla medel för att uppehålla sina efter en allmän penniogkrie vacklande affärer. I Första kammaren förekom ärendet till öfverläggning, först sedan genom Andra kammarens afelag den föreslagna lagen redan förfallit. Här tycktes man vara af en alldeles motsatt åsigt mot Andra kammarens pluralitet, och alla talarne, hrr v. Sydow, Koch grefve H. Wachtmeister, o. Gegerfelt, grefvarne 0. Mörner och Ehrensvärd, hr Beckman, frih Nordenfalk, hrr Hasselroth och Faxe yttrade sig för lagstiftningens ingripande; endast en, grefve A. Mörner, ville afslå första paragrafer. Be slutet, som fattades med 49 röster mot 11, at återremittera den företa paragrafen, hvara töljde, att det gick med de öfriga på samm sätt, torde kunna betraktas, för att begagn frih. af Ugglas ord, säsom ett uttryck, at kammaren ansåg en lagstiftning i detta fal nödvändig och att denna borde tydligare oci bestämdare uttrycka, hvad som är erforderlig! än den af lagutskottet föreslagna. Om n regeringen kan utaf de inom kamrarne utta lade temligen väsentligt olika meningarne ut finna ett medlingsförslag, och om hon vill blot ställa sig för ett icke osannolikt nytt nederla i Andra kammaren, lärer åtminstone kunn dragas i tvifvelsmål. . Sedan landshöfdingeembetet insändt till rc geringen kommunernas yttranden öfver den: riksdagen beslutade särekilda skogsförfattnin för Norrbottens län, lärer densamma blifvit enlighet med 87 S regeringsformen, öfverlen nad till Högsta Domstolen att deröfver ytti gig. Riksdagen, som i sin skrifvelse till I M:t säger, att Tiksdagen för sin del beslut: och får hos E. K. M:t i underdånighet anhål om utfärdandet af en förändring angående å gärder till förekommande at öfverdrifven afver ekt i 414. mv f