Göteborgsposten – 2 september 1874, sida 1

Ioqdhan Angust Gripenstedt. En minnesteckning. (Forts. fr. n:r 196.) Nitton dagar förr än engelska bankakten suspenderades och tjugofyra dagar förr än handelskrisen utbröt i Hamburg väckte Gustaf Lallerstedt i borgareståndet (1. 24 oktober 1857) muntligen motion derom, att fuiimäktige i riksbanken måtle bemyndigas upptaga ett lån i silfver, stort två millioner rdr specier, för att i någon mån söka afvärja verkningarne af den fioancecrice, som redan länge tryckt vårt land och hotar att blifva allt svårare. För denna motion betackades Lallerstedt genast af J. J. Ekman från Göteborg och K. A. Almgren från Stockholm, hvilka både bestyrkte penningekrisens befintlighet, men den senare ansåg det tillhöra Sveriges Financeminister att taga första steget och söka utfiona medel till afböjande af den hotande faran, tilläggande, det är just i ögonblick sådane som det närvarande som en financeministers förutseende och verksamhet förträdesvis påkallas. Då motionen tio dagar efter det den blifvit väckt föredrogs (till remiss) uppträdde flera talare; men märkligast var dock vice talmannen Schwans yttranden. Om riksbankens styrelse hade ständerna redan förordnat och motionen åsyftade således ett ingrepp i ständernas en gång fattade beslut; men dervid ville dock tal, fästa sig. I anledniog af Almgrens ofvan antydda alokution till finansministern frågade tal.: hvar finnes det sannskyldiga Finance-ministerium i Sverige? Inte är det i Carzlihuset, ej heller i Konungens Rådkammare, utan hos Rikets ständer. Haru man än må betrakta saken, vågar jag påstå, att en hvar af Eder, m. hrr, kan anse sig vara en finance-minister och att den s. k. finance-ministern, endast är denna stora finance-skaras expeditionssekreterare; det vore således, erinrade talaren, orättvist att beskylla den nuv. fioansministern för försummelse och iagen kunde frånkänna honom en ovanlig förmåga; men 72 S reg--i. hindrade honom, toga någon befattning med banken, och ö skade man att något godt nu skulle uträttas i förevarande afseende, så måste förslaget dertili utgå fråa ständerna sjelfve. Då likväl hufvudskälet för Lallerstedts motion var hemtadt från landets närvarande ställning, så kände tal. väl icke hurudan den var på det hela, men tilltrodde sig kunna Ånågorlunda bedöma tillståndet i offiraverldea och hufvudstaden, och då egde han den erfarenheten, att, oaktadt den utelöpande sedelstocken minskats till 8 mill. rdr och penningar visserligen varit rara, liquiderna icke desto mindre sörsiggått utan manquement eller misstroende. Ett år törut var deremot ställningen sådan, upplyste talaren, Åatt hvarjo affairsman befarade stora olyckor?. Han ansåg det skadligt. om banken gjorde ett utländskt lån, då rikegäldskontoret satte alla krafter i rörelse för att upptaga ett sådant. Tal. sade sig vara öfvertygad derom, att privatbankerna voro skulden till penningeförlägenheten, enär do srambringat en onaturlig rörelse i landet och ban hoppades, att regeringen icke vidare skulle oktrojera någon privatbank; Lallerstedta upplåningsförslag kunde tal. ej understöda, hvaremot ban förordade räntans frigifvande, en åsigt, som delades at Muren, Björek m. fl. Några talare trodde ej att mycket vore vunnet med ett lån, då silfret snart åter skulle gå ut ur landet; några hoppades, att krisen snart skulla gå öfver.och några avmodade L., att återtaga sin motion, hvilken han ock så till vida modislerade, att lånet skulle upptagas och göras fruktbärande af riksgäldskontoret. Dorefter remitterades motionen. Jemt fjorton dagar derefter ingick underrättelse, att krisen utbrutit i Hamburg, och deraf blet följden, att äfven en mängd svenska handelshus stoppade. Den 7 dec. inlemnades till finansdepartementet en af Schwan, L. J. Ilierta och.C. P. Möller författad, af 74 stockholmska handels