ifrån alla förhoppningar på Hawkhurstska arfvet till förmån för sina grundsatser och sin öfvertygelse om det rätta. — Men när allt kommer omkring, sade earlen för sig sjelf då Conyers trädde in i rummet, är det lika bra, att han är borta. Han skall nog komma att gifta sig med en aktris eller äfventyrerska. Med hans chevalereska begrepp är det nog säkert, att han blir narrad till ett giftermål med någon fattig, lågboren, beräknande qvinna, och det är så godt, att jag blir fri från honom. Conyers kan jag forma efter min egen vilja. Han skall ej ha några besvärliga grundsatser i vägen, det vill jag lofva. Han smålog bistert. Conyers kom tids nog för att se detta småleende och var tillräcklig skarpsinnig för att ungefär gissa de tankar, som framkallat det. Earlen och hans gäst intogo sina platser vid bordet. Hofmästaren drog sig tillbaka och lemnade dem åt sig sjelfva. . — Så,, Desmond har rest, sade Conyers. Det var ledsamt, att jag ej fick träffa honom före hans afresa. Han är en ädel man, mylord. Det var skada, att hans besynnerliga åsigter skulle stå i vägen för hans fortkomst här i verlden. Han skall säkerligen gifta sig med en qvinna, som ni skulle afsky. Om menniskor söka efter perlor i smutsen, för stt nyttja hans eget uttryck, skola de säkert någon gång plocka upp något, som ej är en perla. — Han behöfver blott ingå ett dåraktigt parti för att göra sin ruin fullständig, sade earlen häftigt. Men låtom oss tala om något annat, Conyers. I dag om åtta dagar skall jag inbjuda miss Windsor och hennes onkel att dinera med oss. Det finnes ingen utom kyrkoherden, som vi kunna inbjuda på samma gång, och jag förlitar mig på att ni låter tiden förflyta så drägligt som möjligt för den unga damen. Conyers smålog, liksom om han velat säga, att han ej skulle finna värfvet svårt, (Forta.)