lik henne, naturligtvis — alls icke skön. Hon har fått ett pår svarta ögov, stadiga, kalla, obehagliga ögon, utan tecken till ljufhet i den. . Hon har röda kinder, men jag har aldrig tyckt om den der mjölkflickhyn. Hennes hår är svart och rakt, och hennes läppar äro för tjocka för att taga sig väl. ut i ett sådant ansigte. Men hon kan dock onekligen kallas vacker. Hon är storväxt, har myeket utdildade former, ser betydligt tung ut och är utan tvifvel alldeles tillräckligt fet för att kunna ådraga sig beundran i det inre af Afrika, hvarest qvinnorna gödas liksom gässen godas i Strasbourg. Men jag hatar feta qvinnor, förklarade Conyers, och om det ej vore för Cragthorpes och Hawkhurstska arfvets skull, ville jag förr se henne brännas än gifta mig med hene. — Om ni får Cragthorpe med henne, kan ni lefva som en prins, till dess ni kommer i besittning af Kawks Cliff, inföll Huplick. Ni skall i alla händelser ha en säker förmögenhet, och hvad damen beträffar så, om ni ej tycker om henne, skall det finnas tillräckligt många hem för er båda på Oragthorpe eller i ert hus i hufvudstaden, att hvar och en af er kan lefva efter sin egen smak. Med penningar kan man föra ett sådant lefnadssätt, som behagar er. Conyers förlängde samtalet, till dess han vunnit alla de upplysningar hans förtrogne betjent var i stånd att meddela honom rörande de punkter, som lågo honom om hjertet — ja ända till dess frukostriogningen hördes och det blef nödvändigt att stiga ner i frukostrummet. Han fann lord Hawkhurst ensam med ett uttryck af oro och bekymmer i anletsdragen. Noble Desmond hade afrest, och earlen, som i hemlighet tyckt bättre om Desmond än Conyers, frågade sig sjelf, om han gjort rätt i att låta sin unge slägting aflägsna sig. Hans herrlighets vrede hade nu haft tid att svalna, och kan kände, att han beundrade den unge mannen, som hade sin egen väg att bryta eig i lifvet, och som likväl helt kallt kunde afstå