Göteborgsposten – 29 augusti 1874, sida 2

brandtelegrafledning anläggas. Från Utlandet. Bismarck har ej längre riktig tur med sig. Sedan det nu stär fast, att Ryssland, oaktadt de ifriga öfvertalningsförsök som gjorts i Petersburg från tyska kabinettets sida, icke vill erkänna den spauska regeringen, söka de officiösa bladen att beröfva denna vägran all vigt; men onekligt är dock, att den betocknar ett ej ringa nederlag för Bismarck. Och för visso ha icke de så alldeles orätt, hvilka säga, att Rysslands tillbakadragenhet visar, att det ej längre vill gå så lyckligt tillsammans med Tyskland, som detta senares press ifrigt sökt framhålla, eller med andra ord att det allt fortfarande sätter sina egna intressen framför de fraser om en evig samverkan för Europas fred, som i alla tonarter uttalats från Berlin, Bismaroks plan har varit att söka genom en nära allians med Ryssland och Österrike skaffa sig tillräckligt stark rygg för att kunna tvinga Frankrike att behålla freden; på samma gång som han ville genom en nära allians med Italien, i hvilken äfven Österrike skulle indragas, vinna ett stöd för sin kamp mot påfven och dennes anhängare i tyskland, bärvid med blicken riktad på det stundande påfvevalet, hvilket Bismarck vill ha utfört i en icke-ultramontan anda, för hvilken tanke han med skäl kunde påräkna bistånd af andra katolska makter. Nu ville: Bismarck genomföra alliansen med Österrike och Ryssland, hvilken skulle bilda motvigten mot det revanchelystna Frankrike, medelst personliga sammankomster melan de trenne kejsarno. ö En svårighet härför låg dels i det gamla agget i Petersburg mot Wienkabinettet för dettas under Krimkriget visade otacksamhet, dels i agget hos Wienkabinettet mot Preussen för slaget vid Sadowa; men huru Bismarck lirkade med de trenne potentaterna och huru han bearbetade deras pyer i afseende på sina resp. intressen, fick han dem likväl till sist tillsamman, hvardera åtföljd af sin utrikesminister, och hans organer inom pressen förde nu stort tal om den nya alliansen mellan de tvenne stormakterna. Mufvudgrundsatsen för denna allians skulle vara, att de tronne suveränerna skulle gemensamt afböja hvarje försök att frammana ett krig i Europa; och skulle ingendera af dem uppträda i någon vigtig politisk angelägenhet, förrän öfverläggning derom egt rum med de båda andra hofven och, om möjlighet, enighet med dem ernåts. Det synes nu vara visst, att Bismarck ej fäst tillbörligt afseende härvid, utan börjat en hättig agitation i den spanska frågan, utan att kafva på förhand derom rådgjort med Ryssland och Österrike. I Petersburg visade man häröfver missbumör, och äfven i Wien var man allt annat än nöjd och belåten, För att blidka sänkte B:smarck mer och mer tonen och ingick slutligen på ett blott erkännande af marskalk Serranos regering, hvilken i och för sig måste vara af ofemerisk natur. Österrike gaf slutligen sitt samtycke att följa Bismarck; men Ryssland vägrar alltjomt, och det kan ej bestridas, att dermed den förmenta vunna enigbeten mellan de trenne kejsardömena visat Big icke vara af synnerlig styrka. Också ler man belåtet i Paris, Fullföljande samma taktik i afseende på ernåendet af en allians mot Vaticanen, sökte Bismarck att i denna sak närma Italiens monark till kejsarna öfver Österrike och Tyskland, i det ban lät hela sin diplomatiska apparat spela för att åstadkomma personliga sammankomster mellan monarkerna. Men äfven här reste sig politiskt agg i vägen. Wienkabinettet måste naturligtvis hysa motvilja mot Italien för detta senares mångåriga och slutligen lyckade försök att tillrycka sig Venetien och Lombardiet. Men Bismarck är en skicklig och slug diplomat, och han lyckades slutligen öfvertala Victor Emanuel, som annars är temligen stationär, att göra ett besök i Wien, Detta följde, och nu ansåg man full försoning vara åstadkommen mellan de båda så länge fientliga habsburgska och savoyiska regonthuson. Victor Emannel besökte sedan äfven Berlin och synes hafva slutit sig temligen nära till Berlinkabinottets politik, om han än icke vågade följa den i allt. Huru långt eller huruvida alls några politiska öfverläggningar förts med Wienkabinettet, har aldrig dunstat u; men troligast är väl att, om sådana egt rum, de varit inskränkta till ett minimum. Sammankomsten skulle hufvudsakligen afse att vara ett försopligt steg och bilda den grundval, på hvilken sedan skulle vidare byggas. Men för detta skulle det vara af I nöden, att de båda kejsarne i Wien och Berlin besvarado besöket, och i denna riktning har äfvea furst Bismarcks diplomati nu arbetat en tid. Den tyska och isynnerhet den preussiska pressen, som följer Bismarcks vinkar, har också upprepade gångor framkommit med noI tiser om än kejsar Wilhelms, än kejsar Frans Josefs tillämnade resor i Italien, Och att den förre oaktadt sin höga ålder verkligen komi mer att göra färden till andra sidan om Alå perna, är väl otvifvelaktigt. Men dermed