Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 2

Jag skall skrifva till henne med posten. Det är ett tarfligt hem för en så fin dame, som ni är, miss, sade gamla Margot, men det skall vara tryggt. — Jag skall begifva mig dit! sade Beryl hastigt, rörd af den gamla qvinnans vänliga deltagande för henne, och i det hon tog det framräckta adresskortet. Jag tackar er på det hjertligaste. Jag är en främling i England och har aldrig haft ett hem. — Arma barn! sade gamla Margot. Bättre dagar skola komma, miss, märk mina ord. Det är ännu något jag har att säga, och det är det vigtigasto. Hon såg upp mot kusken. Han satt med kragen uppdragen öfver öronen och en stor halsduk virad omkring den, så att det var nästan omöjligt att ban kunde höra ett enda ord som vexlades mellan Beryl och gamla Margot. Han såg för öfrigt med stor likgiltighet ner på sina hästor. Mon den gamla qvinnan stack för att göra sig dubbelt så söker hufvudet in genom vagnsfönstret och hviskade: — Uiss, såsom jag sade er, var jag miss Jennys vårdarinna, då hon var barn. Jag kände henne till och med bättre, än hennes bror kände henne, och jag säger er att. en mer renbjertad och oskyldig ung dame aldrig lefvat. Det är en hemlighet, som står i samband både med hennes senare lif och hennes död. Hon bar ingen vigselring. Hennes far och bror fördömde henne, och de begrofvo henne långt bort från hennes mors graf, emedan de ej ansågo henne värdig att ligga vid sin mörs sida; men jag säger er, att miss Jenny var oskyldig: till allt ondt. Jag känner, att hon var oskyldig. -Hon har aldrig med vett och vilja begått något felsteg, och jag tror, att sanningen en deg skall bli känd, och att hennes namn skall bli rentrådt. Tro mig och minns mina ord. Kanhända att ni är det verktyg, försynen utsett för att rentvå hennes namn.