Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 2

— — ArWk———— jernvägestationen, betalado kusken och ekyndade in i väntsalen med slöjan nerdragen öfver ansigtet. Hon var nödsakad att vänta en timma på tåget, men omsider befann hon sig i en första klassens kups på återväg till London. Det var sent på eftermiddagen, som Beryl. anlände till stationen i London, der hon tog en droska, enligt den adress; som lemnats henne af gamla Margot. Regnet föll oupphörligt, stenläggningen var slipprig, här och der sågs en droskhäst halka och falla. Gatlyktorna voro tända, men de spredo blott ett dunkelt ljus i regnet. Beryl rysto. Hon kände sig förfärligt öfvergifven i denna stora stad och undrade hvad hennes öde skulle blifva. — Det är en hård och dyster verld, sade hon för sig sjelf. Men någonstädes måste finnas ljus som motväger allt detta mörker. Jag fruktar dock att det återstår mera bekymmer för mig, än jag genomgått; men jag kan arbeta och jag skall arbeta! Droskan stannade slutligen vid en mörk tegelstensbyggnad vid Arundel-street, Strand. Gardinerna voro nerfällda öfverallt, och huset skulle sett alldeles öfvergifvet ut, om ej ett ljussken trängt ut genom det aflånga fönstret öfver dörren. Droskkusken sprang uppför förstugutrappan och ringde. Derefter återkom han och öppnade vagnsdörren. Beryl steg ur, betalade hvad hon var skyldig och affärdade honom. Hon steg uppför trapporna, då en tjensteflioka kom ut och öppnade. — Är mrs Toploft hemma? frågade den unga damen i det hon steg in. — Ja, miss. Stig in, så skall jag gå och tillsäga mrs Toploft. Beryl gick in i ett rum och tjensteflickan skyndade bort för att uppsöke sin matmor.