Göteborgsposten – 28 augusti 1874, sida 1

Göteborg den 28 Augusti 1874, Såsom våra läsare erinra sig, är för närvarande i Bryssel samlad en international eller, såsom man numera brukar skrifva, mellanfolklig kongress, hvilken har åt sig uppdraget att söka upprätta ett slags lagbestämd folkrätt i krigstid. Den tanke, som ledt till denna kongress, är icke ny; den är tvärtom lika gammal som förhållandet af en någorlunda fast ordning mellan staterna i Europa och framträdde med kraft, sedan medeltidens oreda och våldsamma brottningar mellan slägter och små furstendömen lemnat rum för större statabildningar. Vid hvarje ny och större omhvälfsning, der blodiga krig uppstått, har denna tanke fått uttryck; redan Hugo Grotius, den store rättelärde, skref ju sin folkrättscodex De jure belli et pacis, hvilken länge varit ett hufvudverk, och under samt etter de Napoleonska krigen sysselsatte sig mången rättslärd med försök till allmänt gällande lagstadganden, om än dessa undanträngdes af.den europeiska polisförfattning, som antogs på Wien-kongressen. Nu i våra dagar har tanken åter vaknat till följd af omhvälfningar, som dels redan inträdt och dels kunna väntas. I denna stora ombrytning har det borgerliga kriget i Amerika och det sista fransk-tyska kriget haft en framstående plats; det senare dock bildande enligt all sannolikhet blotta förspelet till en annan större och mera afgörande kamp mellan de båda rivaliserande makterna — en kamp som, i följd deraf att den preussiska politiken bemödar sig om att i den indraga äfven ett religiöst eller kyrkligt element, lätt kan antaga karakteren af europeisk. Redan under sista fransk-tyska kriget höjdes från båda parternas sida ömsesidiga starka beskyllningar om föröfvade grymheter, stridande mot hvad den allmänna seden gifvit karakteren af folkrätt. Det var förnämligast deras olika uppfattning af rätten för den enskilde att deltaga i kriget, som utgjorde temat i dessa beskyllningar. Då Frankrike förlorat sin egontliga armö, skred man till upprättandet af en srivillig landstorm (franctirours); fransmännen ansågo sig vara härvid i sin fulla rätt, emedan det gälde försvaret af ett land, hvilket fienden hotade att alldeles inkräkta. Tyskarne återigen ville ej godkänna denna rätt, utan betraktade och behandlade deusa friskyttar som lönmördare. De dystraate tilldragelserna under detta krig, de fasansfullaste scenerna härledde sig från denna olika uppfattning. Det är väl närmast detta, som hos Rysslands herskare åter uppväckt den gamle tanken på skapandet af en folkrättscodex för krigföraede parter. Och då tanken vaknat, antog den vidare former än de ursprungligen afsedda och man fick i ordning ett helt program, om hvilket Ryssland inbjöd alla makter att genom ombud öfverlägga. Bland de inbjudna makterna var äfven Sverige, och vår regering har jemväl låtit sig representeras å kongressen af militärattachåen vid vår beskickning i Paris, öfverste Staaff, hvilken synes hafva, det är oss en fägnad att omnämna det, värdigt häfdat sitt land. Visserligen skulle kongressen hemlighålla siva öfverläggningar; men pressen i våra dagar har Argusögon, hvilkas uppmärksamhet ingenting undgår. Det kunde icke heller för pressen förblifva en hemlighet, hvad som för—