Göteborgsposten – 24 augusti 1874, sida 2

som nu hade ett bedjande uttryck. Hennes ungdom och skönhet, det sorgena och längtansfulla uttrycket i hennes ansigte borde ha kunnat beveka en lika hård man som mr Star var, men han ryggade tillbaka för Beryl, som om hon visat ett Medusahufvud. Han kände genast igen henne, men kunde knappt tro på hennes identitet. — Är ni mr William Star? frågade. Beryl med sin låga, ljufva röst, i det äfven hon igenkände honom och knappt visste hvad hon sade. — Ja, och ni — hvem är ni; flicka? frågade landtbrukaren i hes ton. — Jag är er nidce, Beryl Star. Det uppstod en kert paus. Beryl hade ännu qvar det bedjande uttrycket: i sitt ansigte. Mr Star lät höra ett sällsamt ljud, till hälften klarande, till hältten hotande, och hang ansigte blef alldeles hvitt. Han vände sig mot fönstret, och då han en minut senare vände sig tillbaka och såg på sin gäst, ryggade hon tillbaka för det grymma och hårda uttrycket i hans ögon och hela ansigte. — Ni misstager er sade han kallt. Ni har inga anspråk på mig. — Jag vet att jag ej eger några anspråk på ert eskydd eller era penningar, sir — inga laglige anspråk — men vanliga mensklichetsoch böflighetsreglor gifva den ena menniskan rättighet att ställa visse anspråk på den andra, sade Beryl. Jag har ej kommit för att tigga, sir, ej heller för att åberopa slägtskap. Jag skall begifva mig härifrån lika lugnt som jag kommit; men först bar jag några frågor att framställa till er, och för detta ändamål her jog kommit hit från Schweiz. — Om ni egt någon qvinlig grannlagenhet, sade mr Star? hånfullt, skulle ni ej ha kommit hit efter att ha mottagit det bref jag för några veckor skickade er. En svag rodnad färgade den unga flickans kinder. — Det är tillfölje af detta bref som jag kommit, sa