Göteborgsposten – 21 augusti 1874, sida 2

— Hur är det fatt, onkel Griffin? frågade miss Win? sor. Ni ser riktigt förfärad ut. Om ni egde något moän hvad ni får af mig, skulle jag tro, att ni förlorat e hel förmögenhet. Mr Callender lät höra ett slags qvidan. — Är någon sjuk? frågsde miss Windsor. Är någon död? Mr Callender lyckades med stor ansträngning återvinna åtminstone ett yttre lugn. — Ingen är död, svarade han hest, och deri ligger just anledningen till bekymmer. Gode Gud, Octavia, gör dig beredd på ett förfärligt slag ! Det är sannerligen värre för dig, stackars flicka, än för mig! — Hvad mener ni? Jag förstår ej. Gif mig det der brefvet, om det har afseende på mig. Mr Callender knycklade ihop brefvet i sin hand och slätade derefter ut det igen. — Kan ni uthärda att höra sanningen, Octaviå? sade han. Jag vet ej hutu jag skall meddela er den. Er — er onkel Windsor lefver! — Lefver! Min onkel Windsor! Hvad är detta för galenskaper? — Det är sannt, Octavia — och vi som trodde honom vara död! Detta bref är från honom! — Jag tror det ej — jag vill ej tro det! utbrast miss Windsor med passioneradt trots. Det är något bedrägeri. Han gick ju: förlorad på hafvet, som ni vet, för flera år sedan. Jag känner min onkels handstil. Gif mig brefvet. Den unga damen gjorde ett språng framåt och tog brefvet ur onkelns hand. Hon granskade det med brinnande blickar. Orden dansade för hennes ögon, men äfven under den starka sinnesrörelse, hvari bon befenn sig, igenkände hon den egendomliga stil, som en gång varit sä förtrogen för henne. (Forts.