pades: Åpas politique! och en och annan började till och med hviasla i nycklar och atölla till annat larm, hvilket ej saktades, då talaren fortsatte: Les francais dono sont aussi allemands. Adjektivet va onekligen illa valdt, men beböfde ej innebära, äfven enligt franskt språkbruk, att fransmännen äro tyskar, utan att de äro germaner till sin härkomst, hvilket obestridligen gäller om en del af dem. Emellertid blef talaren litet konfunderad och förkortade sitt föredrag. Svenskarne och de öfrige åhörarne togo saken muntert och skrattade åt sorlet, som snart afstannade. Sådant var, enl. pålitliga vitnens utsago, förloppet af detta lilla intermezzo, hvarom rätt mycket har talats man och man emellan, mer än det förtjenar och med åtskilliga pikanta tillsatser. Deremot voro debatterna emellan Quatrefages och Virchow, häftige motståndare så väl i vetenskapligt som i politiskt afseende, i allo utmärkta för sans och värdig hållning å båda talarnes sida. Visseorligen förnams något stiokande i tonen, men ingendera öfverskred gränserna för en verklig sakpolemik, som för alla närvarande erbjöd en hög grad af intresse. Att ej alla franemännen förmått iakttaga samma takt som den ryktbare zoologen, förklarar sig väl deraf, att bland dem, såsom medlemslistan visar, funnos många personager, hvilkas törhållande till den prehistoriska forskningen, och vetenskapen i allmänhet, är temligen oklart. Det skulle också hafva varit särdeles förunderligt, om Frankrike hade att aflåta mer än dubbelt så många arkeologer som Tyskland och tre gånger så många som England, för att ej. tala om Danmark och Italien, hvilka länder i afseende på fornkunskapen ej gifva Frankrike det minsta efter. Björköfärden hafva tidningarne utförligt beskrifvit. På denna utflykt undfägnades vi ej med mer än ett tal, nemligen d:r Stolpes innebållsrika föredrag om de fynd, som blifvit gjorda på ön. Man fick derför egna sig helt och hållet åt, samlifvet, som äfven var mycket gladt och angenämt och ej stördes af de regnskurar, som då och då drogo öfver oss. Lyckligtvis kommo de, dels medan vi voro under tak på ångbåtarne under öfverfarten från Björkön till Mariefred, dels skyddades de dukade middagsborden af Gripsholmsträdgårdens täta löfkronor. Regnet bidrog således snarare att genom små lustiga äfventyr sätta en ytterligare haut gott på festligheten, än att minska den allmänna glädjen. Konungens bjudning på Drottningholm var i ordete fullaste mening lysande. Visserligen var vädret på ditresan ej det bästa, och mångas, så väl damers som herrars. festskrud undergick en ganska ledsam behandling. Men icke dess mindre hade gästerna infunnit sig i betydligt större antal än vid de öfriga utfärderna, att ej nämna något om de lärda diskussionerna, vid hvilka åhörarekretsen emellanät var temligen gles. För öfrigt försiggick festen helt och hållet inom hus. Sedan ytterplaggen blitvit aflagda på nedra botten i tamburerna och vestibulen, vandrade hela församlingen två trappor upp och mottogos af de kungliga i den stora salen, der porträtter af Oskar den förstes samtida regenter sitta. Under hela aftonens lopp föredrogs regementsmusik, som i förening med den herrliga åsynen af trappuppgångarne, de ståtliga slottsrummen och pelarhallarne gjorde ett sällspordt högtidligt intryck. Konungen, klädd i civil drägt, men med åtskilliga kraschaner o. 8. v., gick omkring och samtalade med flera af de utländska vetenskapsmännen och deras damer, öfvor allt bördes från främlingarnes sida lifliga uttryck af förtjusning öfver Deras Msjestäters otvungna, men på samma gång värdiga bemötande. En berömd engelsk fornforskare, till hvilkens döttrar konungen nyss stält några vänliga ord till de unga missernas ögonaskenliga hänryckning, yttrade helt högt till en af de kringstående: That would never have been seen in England, that the king is like the brother of his people. Soupern serverades en trappa längre ned i flera salar vid stora tafflar, der utrymmet var ovanligt godt för en så talrikt besökt fest. Alla togo också med besked för sig af de ypperliga anrättningarne och vinerna, och stämningen blef inom kort synnerligon upprymd. Innan måltiden afslutades höjde excellensen Worsaae sitt glas och uttryckte de församlades tacksamhet för det höga värdfolket. Konungen svarade i vältaliga ordalag. Men beklagligen är eder korrespondent ej i stånd att redogöra derför, emedan jag för tillfället uppehöll mig i en annan matsal. Klockan eliva skedde nppbrott, och vid afresan helsades H. M:t med hurrarop och — handklappningar. Det senare sättet att gifva sitt bifall tillkänna