Arkeologiska kongressen. (Från en tillfällig Korrespondent.) Stockholm d. 16 aug. j Kongressen med dess vetenskapliga öfverläggningar och oupphörliga festligheter är nu slut, men minnet deraf skall utan tvifvel alltid förblifva friskt och lefvande för dem, som haft lyckan att deltaga deri. Nyttan af dessa lärda sammankomster ligger förmodligen mindre deri, att frukterna al de egentliga officiela meningsutbytena äro så synnerligen stora, än i den dagliga. och förtroliga beröringen emellan vetenskapsidkare från skilda länder. Många uppslag kunna derigenom göras till framtida umgänge och korrespondens, hvarat resultaten komma vetenskapen till godo. Åfven mildras den polemiska bitterheten, som tyvärr så ofta utmärker herrar lärdes vetenskapliga strider, genom den personliga bekantskap, som ovilkorligen blir en följd af sammanträffandet på en nentral mark, då det gäller att inför den stora allmänheten häfda den högre bildningens anseende och visa, att emåaktiga beräkningar och tillfälliga missnöjen hos forskarne måste vika för det gemensamma målet, af dem alla, fastän på olika vägar, eftersträtvadt, huru aflägset det än månde synas. Endrägten inom kongressen har också på det hela varit lofvärd, ehuru fransmän och tyskar naturligt nog ej hafva trifvita riktigt väl tillsamman. Undras just, huru det skulle ha tagit sig ut, om för en femtio är sedan svenskar och ryssar, båda folken repregenterade i stort antal, hade träffat i hop på ett internationelt möter t. ex. i Berlin, Emellertid måste man erkänna, att de båda varfflenderna i allmänhet hafva burit sig skickligt åt i de neutrales närvaro. De hafva så mycket som möjligt hållit sig i sär; fransmännen bodde för det mesta på Grand Hötel, tyskarne på Kung Carl. Om den politiska misshälligheten någon gång på ett för andra stötande sött har trädt i dagen, har skulden i detta fall legat hos fransmännen. Icke så, som om de sknlle hafva egentligen förgått sig. Dertill äro de alltför belefvade och försigtige. Nen det gjorde t. ex. ett för dem mycket ogynsamt intryck ibland alla tänkande här i Stockholm, att de vid styrelsevalet iden företa dagen sökte att undantränga den berömde Virchow från presidentplatsen, som utan tvifvel med rätta tillkom honom säsom kanske den förnämste närvarande utländska celebritetea. Saken blef icke bättre derför, att franske tidningskorrespondenter sedermera triumferade deröfver, att det lumpna strecket hardt när hade lyckats. Äfven på festen i botaniska trädgården i Upsala egde ett förargligt uppträde rum. Preussiska regeringens ombud, baron von Quast, en liten liflig herre med utseende af en veritabel svensk landsortsmajor, ehuru han, om jag ej misstager mig, Jär fullkomligt civil, har flera gänger passat på tillfälle att lägga i dagen sin entusiasm för Ådie scbwedischen Bräder, hvartill han anser sig ha så mycket mera skäl, som hans genealogiska tabeller lära utvisa, att hån härstammar från en svensk underhuggare Qvast i Gustaf Adolfs här. Han uppträdde nu i Upsala med ett tal på franska (som han, i parentes, talar ganska ledigt, bättre än de fleste af tyskarne) och orerade om Skandinavien såsom den sfolkslagens verketad, ur hvilken goterna utgått för att ingjuta nytt blod i ÅÖEurope romaino dögöneröe, d. v. s. Ådet vanslägtade romerska (ej romaniska) Europa. Uttrycket är ju fullkomligt riktigt, hvilket hvar skolgosse vet, som har hunnit till folkvandringarnes historia, och det innebär ej det rivgaste förklenligt för det nuvarande Frankrike. Men icke dess mindre kom det beteiga franska blodet i jäsning. Det ro— — ———— —Äerr—— — ? —— X.X — AA — — Å EZE RV