och handla efter denna deras förändrade öfvertygelse? Eller skulle det ej anses såsom rent af skurkaktigt, om någon mottog det af enskilda personer sammanskjutna arvodet och sedan röstade mot den sak, man trodde att han skulle arbeta för? En hederlig karl kan väl knappast svara på mera än ett sätt på dessa frågor. Det är märkvärdigt dock, huru man på vissa håll skiljer mellan korruption och korruption, bestickning och bestickning. Mäånga af dem, som högt och skarpt anklaga Napoleon . III:s styrelse, derföre att den begagnade förkastliga medel för att skapa en majoritet för sig bland representanterna, finna det mycket ursäktligt, om några förmögna rustochrot-hållare eller egare af skattejord förena sig för att på enahanda sätt avskaffa en majoritet för sind intressen i vår Första kammare. År ej korruptionen lika stygg, om den kommer från sidan eller nedifrån, som om den kommer uppifrån? Vi veta i sanning icke, hvilketdera slaget är förhatligast. Lättsinnet ellor den slappa rättskänsla, som kan gilla ett dylikt kringgående af en lag, hvars anda och mening äro fullt tydliga, står i frändskap, synes det oss, med den tanklöshet eller slöhet, som en och annan gång på senare tider mottagit en välförtjent näpst, då den sökt öfverskyla de fula lyten, som vidlådde vår s. k. frihetstid, med framhållande at dess förutsatta riktning mot konungamagten. Skall frändskapen mellan det parlamentariska styrelsesätt, som man sätter på skylten såsom något eftersträfvansvärdt, och det väl de, som våra stora herrar med sina klienter bland prester och bönder då utöfvade, sträckas ännu längre? Blefve det på det bela taget stor skillnad mellan det uuderhåll, som några rika jordegere skulle lemna vissa bönder i Första kammaren och de tafflar, vid hvilka den tidens politiska agitatorer, sjelfve fala, bospisade den tidens -hedervärde? Hur det går med hedern under sådana omständigheter, och med hvilken aktning bondeståndet vid viesa tillfällen då af de höga herrarne behandlades, derom vittnar historien. Men andra äro nu tiderna och andra, Gud vare lof, sederna, och vi tro knapt, att våra bönder nu skola nappa på den grofva kroken, om den lägges ut. Dertill hälla vi dem alltför goda. Möjligen skulle någon kunna invända, att korruptionen från det ena hållet är afsend att motverka korruptionen på det andra. En del af vår press talar oupphörligt om det bestickningssystem, som regeringen utöfvar t. ex. genom utdelande af ordenstecken och titlar. Vi deböfva knapt besvara ett dylikt möjligt inkast. Det skulle vara en löjlighet att antaga, det nu för tiden dessa af lagen förutsatta belöningar skulle vara förbindande för den, som mottager dem, att i det ena eller andra fallet. understödja regeringen. En sådän tanke vore också en förnärmelse mot större delen af våra mest framstående män. Regeringen har dessutom icke uttalat sig mot löeningen af de frågor, hvilkas genomdrifvande man genom den förutsatta bestickningen vill befordra. Inkastet är för öfrigt i sjelfva verket så lättsinnigt, att det kan anses öfverflödigt att söka förekomma detsamma, äfven om man på något håll skulle gilla och här med orätt söka tillämpa den satsen, att ett ondt bör motas med ett annat. Utan att utmärka någon eller några vissa fråga vi slutligen, hurudana fosterlandsvänner de kunna vara, som hyst eller fortfarande bysa planen att lemna penningbidrag åt de stackare, som förbinda sig att i Första kammaren bidraga till förverkligande af det, de rliberala herrarne sträfva för? Ett ibland en god sosterlandsväns utmärkande kännetecken måtte väl vara lydnad för lagen, ej blott dess bokstaf utan ock dess mening, så vidt denna är fattlig. Lagen kan vara vrång, men om dess vrånghet skola folkombuden utan bestickning öfvertygas, annars äro vi inne på en väg, som kan leda till hvad som helst ledsamt och galet. Tänka vi oss ej väl före, då vi välja våra medel, så att fullt hederliga sådana användas för hederliga syften, så sättes äfven dessa senare i misstroende, utom det att vi gifva dåliga föredömen, af hvilka den bedröfliga följden kunde blifva repressalier, dem vi ej väntat. Men vi stå fast i vår öfvertygelse, att de planer, man hyst eller hyser med den mycket omtalade insamlingen, ej skola hafva någon påföljd. Om de varit å bane, är det tillräckligt för att utmärka dem, som uppgjort dem, för att utmärka dem såsom för litet känsliga för det, som kan anses fullt hederligt och tillständigt, för att vara förtjenta af den utmärkelsen att framstå såsom ledare af ett parti, hvars sträfvanden, äfven från deras motståndares synpunkt, måste anses aktningsvärda, äfven om de ej i allt vilja godkänna dem såsom välbetänkta, Dessa ledare må nu vara hur iyflytelserika som helst, ett böra de dock veta: der aktningen tar slut, der är det ock slut med förtroendet; det hafva de kanske någon gång haft tillfälle att se under sin offentliga verksamhet. Och man aktar ej den, som, då han står i lagetiftarnes leder, ej sjelf har aktning för lagens anda. 2 Nya Teatern, Då sångskådespelet Den Bergtagna i anseende till mellankomna hinder ej blifvit färdig för att, såsom törst ämnadt var, kunna gifvas i afton, kommer i stället att då uppföras operetten Madame Angots dotter, hvilken med bifall gifvits af Littmarckska sällskapet ett par gånger förut under denna gejour. Förstnämda stycke gifvee, enligt an