språkrör inom pressen hatva för öfrigt uttalat tillräckligt tydliga hotelser i denna riktning, för att det må gifva oss anledning att upptaga saken. Det heter tydligen i vår riksdagsordninge 12: Riksdagsman i Första kammaren sger ej att för denna befallning något arvode uppbära. Vi behöfva ej nu anföra, hvarföre detta stadgande kommit in: det står i så full öfverensstämmelse med hela andan i den yngsta af våra fyra grundlagar, och det gafs för detsamma så goda skäl, då denna grundlag antogs, att ingen kan förbise dess betydelse. Vi behöfva icke heller erinra derom, att den europeiska statsförfattning, som genom sin lugna frisinnade anda anses stå främst bland alla, har eamma stadgande: i belgiska författningens art. 30, som gäller landets Första kammare, hoter det: Les acnateurs ne rocoivent ni traitement ni indomnitök. Ej heller behöfva vi påminna derom, att den tyska riksförfattningen går ännu längre, då det i dess art. 32 heter: Die Mitglieder des Reichstages dirfen als solche keine Besoldung oder Entschädigung beziehen, gällande här förbudet den representationsafdelning, som kan anses motsvara en Andra kammare. Vi behöfva icke heller tala om, huru förbållandet är i England. Det må för tillfället vara nog sagdt dermed, att det är lag, grundlag här i landet, att Första kammarens ledamöter ej skola hafva något arvode. Skulle denna lag kunna undergå någon förändring och skulle man tänka sig, att det vore lämpligt, att äfven denna kammares ledamöter erhölle någon ersättning för sin möda, så skulle naturligtvis denna ersättning utgå från staten. Ej ens åt valkretsarna lemnas i våra förnuttiga statsförfattningar att aflöna representanterna. I Svorige och Norge erhålla de arvode af statsmedel. I Schweitz hafva medlemmar af national-rådet 12 francs om dagen aus der Bundeskasse). Åtven i Förenta Stataterna erhålla senatorer och deputerade ersättning af statskassan. Och man har gifvit goda skäl för dessa anordningar, och bland dessa står det skälet främst, att representanten icke genom underhandling om eller krångel vid uppbärandet af arvode skall ställas i beroende ens af sina valmän, sedan han väl blifvit vald. Hvarje förnuftig mennieka inser dessa stadgandens vigt. Den avenska lagens bokstaf är här icke tvetydig. Man kan icke misstyda den derhän, att valkretsarna skulle få aflöna sina representanter; man kan ännu mindre misstyda den derhän, att enskilde skulle få slå sig tillsammans för att gifva riksdagsmän arvode. Man kan anse som en utdragen slutföljd af stadgandet rörande representanters arvoden, att de ej skola ega rätt att afsäga sig dessa, så som de äro i lag bestämda. Den danska grundlagen framställer ock denna följd i ett särskildt lagstadgande, men med lika skäl må väl den slutsatsen dragas, att der arvoden äro förbudne, der må ej heller sådana från det enå eller andra hållet mottagas. Man säger kanske då, att det icke är fråga om något arvode utan om en gåfva, som några enskilda förära de eller de riksdagsmännen af Första kammaren. Vi se då frågan från en punkt, der det är lätt nog att fatta henne i hennes rätta dager. Denna gåfva gifves väl i något syfte: man vill väl med henne vinna något ändamål; den, som får henne, skall väl derför uträtta någonting. Detta kallas, enligt vanligt språkbruk, bestickning eller mutor, och vi tveka icke att begagna dessa benämningar, och det med det tillägg, att vi tro, det hvarje ärlig man här i landet, om han ser saken klart, måste anse det förkastligt att begagna sådana medel, kränkande för den, som frestas att låta bruka sig dertill, och lågt af den, som dukar under för frestelsen. Man skall förgäfves säga, att en dylik gåfva endast är en ersättning åt personer, som äro fasta i sip öfvertygelse rörande vissa frågor, men som icke hafva råd att utan denna ersättning intaga en dem erbjuden plats i Första kammaren för att der arbeta för dessa frågors lösning enligt en uppgifven plan. Hvilken betydelse hafva frågornas behandling på riksdagen, om man kommer dit med en för alla skäl otillgänglig åsigt i den ena eller andra riktningen? Hvilken betydelse har hela vårt parlamentariska lif, om medlemmarna komma upp bundna genom instruktioner, såsom landtbuden vid de polska riksdagarna? Hvilken ny sida får detta riksdagslif, om riksdagsmännen komma upp med den beräknin) Uttrycket återfinnes kursiveradt i Blomers Handbuch des Schweizerischen Bundesstaatsrechtes