Göteborgsposten – 20 augusti 1874, sida 2

Men till hans förvåning fattade Desmonds singrar hans med ett lika kraftsullt som varmt handtag. Eerlen bad den nykomne vara välkommen. Den lilla klockan på kaminen slog nu half sju. Det var ännu en halftimma qvar till middagen. Aftonrodnaden började förblekna i vester, och det blef skymning i rummet. Lord Hawkhurst ringde efter ljus; gardinerna fälldes ner, och de båda kaminerna, en i hvardera ändan af rummet, spridde ett behagligt sken omkring sig. — Huru kom ni från Penzance, Desmond? frågade earlen, då han ånyo befann sig ensam med sina gäster. Hura kom det sig att ni gick miste om den vagn jag skickat. er till mötes? — Jag kom till Penzance på en väns lustyacht en kort stund efter det vagnen farit, svarade Desmond. Jag tog en droska hit. — Ni har således varit ute och seglat? — Ja, mylord, under den sist förflutna månaden har jag seglat med några vänner. — Är ni rik? ; — Nej, mylord. Jag kar trehundra pund om året, som min far lemnade efter sig; det är alltsammans, evarade Desmond. Jeg etuderar lagfarenhet— Hum! sade earlen. Tre hundra pund om året — en skrifvarelön. Kunde tro, att ni hade någonting att göra. Jag förmodar, att ni skall upphöra att studera lagfarenhet nu och försöka få ett underhåll af mig. Jag gjorde er vissa frågor i mitt bref, på hvilka en närvaro här skulle kunna anses såsom ett tillräckligt svar. Jag bar nyss gjort samma anmärkning till Conyers och bar frågat honom ännu närmare om förhållandena, liksom jag skall fråga er. I ett sådant fall som detta kan man ej vara för försigtig. Jag är ej en person som bygger på opröfvad grund. Eftersom ni kommit hit, måste det vara er afsigt att vilja behaga mig. Är ni gift?