Göteborgsposten – 19 augusti 1874, sida 2

Begge tillsades att från sina resp. korrespondenter anskaffa det af Stockholms postkontor utfärdade rekbevis. Detta har A. Andersson å Husargatan också gjort; men J. Audersson å Änggatan har dermed icke afhörts. Vid hållet polisförhör var A. Andersson närvarande och intygade attj brefvet, som blifvit utlemnadt till orätt person, egentligen tillhörde hans broder J. Andersson, som nyligen varit i Göteborg och då bott hos brodren, men sedermera atrest till Stockholm. J. Andersson hade deremot icke kunnat anträffas. Vid fortsatt förhör i går instälde sig att som vittne höras skomaren Lidholm, boende i buset n:r 102 Ävggatan, hvilken bevittnat Anderssons namuteckning å aviseringssedeln. Han berättade, att han blifvit anmodad af nämde J. Andersson att attestera avisen, hvilket han äfven gjorde. Han hade icke vidare sett brefvet, men af A. fått sedermera veta att brefvet skulle varit från systern. Han tillade till nyssnämde uppgift, att ett par andra personer, som äfven bevittnat avissedeln, och hvilka voro från samma trakt som Andersson, säkert visste hvart denne tagit vägen, ty har hade redan två dagar sedan det rekommenderade brefvet blifvit uttaget, slutat arbetet hos Lidholm, under uppgift att han ämnat resa till sina föräldrar. Ett andra vittne vid namn Mattsson, som bevittnat avisen, var icke vid förhöret närvarande. Skomakeriarbetaren J. Anderssooa har ärnu icke blifvit anträffad, hvaraf autagas att han lewnat staden, För vidare upplysningars vinnande och vittnens inkallande uppsköts målet på 8 dagar. Från Stockholm. Sorgligt sjelfmord. I A. B. för i måndags läses: Rektorn vid härv. tyska lyceum d:r Edv. Schäfer, boende i tyska församlingens hus vid Tyska Skolgränden, har tillbragt sommaren på Furusund jemte sin familj, bestående af mor, hustru och fem barn. Eu dag uppstod mellan de båda makarne en ordtvist rörande bedrallaibgen af åldste sonen för nägot begånget, straffvärdt okynne, men denna ordtvist slutade på det sättet, att fru Schäfer d. 30 sistl. juli reste till Stockholm och lät ej vidare höra af sig. Mannen hade ej efterhört hur det förhöll sig med hustrun, men en dag erhöll han ett bref från hennes i Tyskland bosatta slägtingar, i hvilket bref dessa uppgåfvo, att Schafets hustru skrifvit dem till, att hon ej vill lefva tillsammans med mannen samt att hon hade för afsigt att taga sig af daga. Några dagar derefter begaf sig hr Schäfer till staden för att höra efter sin hustru. Han begaf sig till deras bostad, hviken han fann stängd. Han lät då dyrka upp dörrlåset och inkommen i ena rummet fann han sin hustru liggande död på golfvet. Liket hade redan öfvergått till förruttnelse. I kakelugnen hade eld varit uppgjord och då vid anställd närmare efterforskning det befanns, att flera klädespersedlar, som förvarats i rummet voro borta, kom man till det antagandet att fru Schäfer eldat i kakelugnen med dessa klädespersedlar, skjutit spjellet och osat ihjal sig. Detta är allt hvad vi hittills erfarit om denna sorgliga sak, som väckt mycken uppmärksamhet i hufvudstaden och mycken undran öfver att polisförhör ej redan egt rum rörande densamma.