Göteborgsposten – 19 augusti 1874, sida 2

hon ännu mycket att lefva för. Det måste finnas något i beredskap för henne, hvars hela lycka varit så kort, hvars sorgor hade varit så förfärliga. Hon ankom till Paris nästa dag vid middagstiden, men gjorde der intet uppehåll i sin resa utan for vidare till Calais och derifrån öfver med aftonens ångbåt till Dover. I Dover stannade hon några timmar i Dover Castle Hötel vid hamnen för att hvila ut sig. — Och detta är mitt fädernesland! tänkte hon med en egendomlig känsla liksom af hemsjuka, under det hon från sitt fönster betraktade ångbåtarne och segelfartygen nere i bhbamnen, sjömännen, folkhoparne och den mörka Kanalen, som hon nyss passerat. Jag undrar hvilket öde, som här väntar mig! Det var kanhända väl, att hon ej kunde känna allt, som låg emellan henne och det elutliga öde, som väntade henne. Hon såg så öfvergifven och bortkommen ut, att hotollvärdinnan kom till henne under det hon satt ensam vid ett litet bord i den lilla serveringssalen, och med ett utseende af intresse frågade, om hon väntade att några vänner skulle möta henne här. — Nej sverade Beryl! Jag är en främling i England. Jag har inga vänner. Jag skall fara upp till London med eftermiddagståget — det enda som står i förbindelse med morgonbåten från Calais. — London är en stor och farlig stad för en ung flicka att ensam resa till — ännu farligare om man dertill är obekant med engelska förhållanden, sade värdinnan. Är det er mening att begifva er till någon privat boving? — Nej, icke till en början, svarade Beryl tvekande. Jag känner ej någon i London. Kanhända, madame, att ni skulle vilja ha den stora godheten och rekommendera något privat hotell eller enskild bostad åt mig?