Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 2

— Ni har aldrig hört? Store Gud! tror ni fortfarande på den mannen? utbrast mrs Basset. Dyrkar ni hans minve, anser ni honom ofelbar? Beryl svarade ej. — Jag ser, att ni ej bär sorg efter honom, sade mrs Basset med en blick på Beryls gamla skolkläder. Det bevisar, att ett spår af blygsamhet ännu finnes qvar hos er. Det bevisar, att ni ej anser er såsom hans enka Om han gifte sig med er under ett antaget namn, är ni ej hans enka. Ni är hvarken flicka, hustru eller enka. Gode Gud! hvad är ni väl? — En menniska som blifvit bittert förorättad — som förlorat nästen all sin tro på Gud och menniskor! utbrast Beryl. En menniska, som står alldeles uten vänner och hem, och som kommit till er för att begära råd. Ni äro de enda beskyddare jag någonsin vetat af. Ni äro de enda föräldrar jag någonsin haft. Vilja ni ej ha medlidande med mig, folande och olycklig som jag är, och hjelpa mig? Hon såg på dem båda med bevekande blickar. Mr Basset såg på sin hustru. Denna dame tog till ordet och svarade: — Det förvånar mig, att ni kommer hit till oss, hvilkas förtroende ni så grymt gäckot. Det påminner mig om historien om den förlorade sonen; men vi äro ej era föräldrar, miss. Vi ha skyldigheter mot oss sjelfva och mot de oskyldiga barn, som äro anförtrodda i vår vård. Vi kunna ej taga er tillbaka i vårt reva hem för att besmitta våra elever. Nej, miss, då ni trädde ut ur detta paradis intog engeln med det flammande svärdet ein plats vid vår port. Det kan ej finnas något inträde för er. — Efter en sådan bortgång kan intet återinträde eke! sade mr Basset högtidligt. — Jag beder ej om tillåtelse att få återtaga min förra plats såsom er elev, sade Beryl. Jag inser, att det förflutva ej kan återkallas. Men vilja ni ej bjelpa mig att