Göteborgsposten – 18 augusti 1874, sida 2

som återigen å sin sida drifvit andra regeringar till att erkänna regeringen Serrano i Spanier. Vi kunna förstå detta, eäger det danska bladet; vi kuana sympatisera med det tyska folket härutinnan; vi kunna förena vår svaga stämma med dess starka i alt prisa den kejserliga regeringen såsom mensklighetens och humanitetens beslutsamme och kraftige beskyddare vid Spanieus nordkust. Men under det vi tillkännagifva detta bifall, kunna vi icke underlåta att uppkasta en fråga: Huru handlar den kejserliga tyska regeringen sjelf i en annan kant af verlden? Uppträder bon öfverallt som ett värn för humanitet och mensklighet, visar hon öfverallt samma aktning för mensklig och borgerlig rätt, samma hänsynsfullhet mot utlärdingar, samma omsorg för pressens fribet, som hon lägger i dagen mot carlisterna: På denna fråga svarar det dauska bladet sålunda: Vi tro ej, att detta spörsmål kan besvaras jakande; vi tro, att det är eu i ögonen fallande, påtaglig motsägelse mellan den roll, som den kejserl. tyska regeringen påtager sig i de spauska angelägenheterna, och dem, som hon under en följd at år utfört på sitt eget område, förr endast i Posen, men sedan 1864 äfven i Nordslesvig. På det tyska förbundets, det vill nu säga på Tysklands vägnar eröfrade Preussen i förening med Österrike Slesvig och tvang Danmark att aftråda det, för att befria det tyska landet från det tyranni, som det skulle då vara underkastadt; det eröfrades i fribetens och nationalitetens namn. Nu visade det sig emellertid, då man skulle till att förvalta sin eröfring, att hela Slesvig ingalunda var ett tyskt Jand, såsom man påstått, till en del kanske ätven trott, ty danska elementer funnos öfverallt ända ned till Slien och Dannevirke och den nordliga hälften ända till söder om Rensborgsfjorden var nästan uteslutande — med undantag af en del isynnerhet i städerna inflyttade danskar — bebodd af danskar, som hvarken voro eller ville vara tyskar. Men landet var nu en gång eröfradt, och ett beslut skulle fattas säväl om detsamma, som om Holstein — med Lauenburg var man förut på det klara — och derom kunde de tyska eröfrarne icke förlikas; de förde sålunda ett 6 veckors krig i anledning af denna oenighet, och kommo vid freden i Prag 1866 öfverens om, att båda hertigdömena skulle tillböra Preussen på det vilkor av de nordslesvigska distrikten skulle äterlemnas till Danmark, om befolkningen genom fri omröstning tillkännagat denna önskan. Detta är således den rättsåtkomst, hvarmed Preussen i närvarande stund innebar ej allenast Slesvig, utan äfven Holstein, neml. att den norra delen at förstnämnda land skall kunna välja, om den vill vara tysk eller dansk. Tills detta vilkor uppfylles, är Preussen i orättmätlig besittning at båda hertigdömena. Den tyske pressen har med stor ifver och spetsfundigbet förfäktat, att vilkorets uppfyllande endast rör Österrike och ingen annan dödlig; men man måste ba ett mycket oklart begrepp såväl om rätt och orätt som om ärligbetens och redlighetens kraf, för att kunna påstå detta. Det är tydligt, att om tvenne personer ingå en osverenskommelse, hvarigenom en tredje persons intresse till godo ses, så lider denne orätt genom ofverenskommelsens äsidösättande och desto större orätt, ju vigtigare det intresse är; som kränkes. Nu medgifves det af alla civiliserade folk, och framför alla andra af tyskarne, hvilka i nationalitetens namn befriat Slesvig och Holstein år 1874, Elsas och Lothringen år 1871, att inga intressen äro högre och dyrbarare för ett folk, än de nationala. Nordslesvigarne lida således en oerhörd rättskränkniog derigenom, att den preussiske, d. a. nu den kejserl. tyska regeringen under 8 år icke utfört Pragtredeng bestämmelse, ja, ännu alls icke tyckes tänka derpå. Men huru vackert och risvärdt det ån är att visa humanitet och menskighet mot ett främmande folk, så är det dock ännu nödvändigare avt göra rätt mot ett sådant; buruvida man kan visa de förra dygderna, såsom Tyskland nu gör, det beror ofta på, om man har makt dertill; men äfven det svagaste folk bar makt till att göra rätt; och det öfver ett stort och mäktigt folk öppen och medveten orätt mot ett svagare, så kan dylikt ej ursäktas eller beslojas eller glömmas derigenom att man visar bumanitet mot andra. 1 jemförelse med den stora skamliga råttskränkning, som den kongl. preussiska och Kejserl. tyska regeringen tillfogar. nordslesvigarne för hvarje dag som går, utan aw den omröstning utföres, som bögtidligen lotvats dem, är frågan, huruvida de behaualas bumant och menskligt af något mindre betydenhet ; men de skulle helt säkert hafva lättare att siana sig i den stora orätten, om de behandlades så ; hvaremot orätten blir så mycket bittrare, ju mindre menskligt och humant de preussiska myndigheterna fara fram emot dem. Och det är högst märkligt att, på samma gårg som den kejserl. tyska regeringen harmas öfver carlisternas grymma handlingssätt mot sina egna landsmän, samma regering använder forföljelser såväl mot sina egna undersåter som mot främlingar, d. v. danska undersäter, hvika äro bosatte i Slesvig, förföljelser, hvilkas hårdbet visserligen icke är så i ögonen fallande och grof som carlisternas, men dock år så raffinerad, så utsökt och småsinnad, att den i moraliskt hänseende ej står det ringaste efter den förra. Det är groft att döda sina fångna motståndare, vare sig med rep eller bly, men det skulle likväl vara ännu grymmare att sticka idjal dem med knappnålar. Det är ett stort brott att gifva en person en så stor dosis gift på en gång, att han såsom kejsar Claudius vid middagsbordet störtar död ned från stolen; men är det väl mindre brottsligt att draga på honom skjortor, som äro doppade i arsenik och genom hvilkas begagnande han så småningom tvinar bort och dör? Till den sista arten af brott, höra de, som den kg). preussiska och kejserl. tyska regeringen begår i Nordslesvig. Då man ger den nye regeringepresiden ten hr v. Bitter skulden för dem, gör man honom helt säkert orätt; hvarje preussisk embetsman är in lärd att utföra sina order och han gör det punktligt utan någon human hänsyn. Man har börjat med der danska pressen i Slesvig. Man indrager icke på er dag de fyra tidningarne eller kastar deras redakto rer i fängelse eller skjuter ned dem, såsom carli sterna skulle göra; men man utvisar deras sättare och medarbetare, derför att de äro danska underså ter, i hopp om att tidningarne skola derigenom snart upphörs,. derför att tyska sättare icke kunna sätt danska och tyska litteratörer icke kunna skrifva det Men läsarne skulle misstaga sig, om de ansåge denn: åtgärd vara enstaka; den är blott en början elle rättare en fortsättning i oändlighet. Man har reda underrättat de ännu bestående danska privatskolorna att de skola anskaffa sig tyskt bildade lärare och lärarinnor; det skall icke dröja längre, än tills ma — EPA —4 22 ee — t1. 8 AAarnannd Bn rekommendation skall