Göteborgsposten – 17 augusti 1874, sida 2

Hon gjorde honom åtskilliga frågor rörande en mängd punkter. Betjonten lomnade henne den morgontidning från Genåve, hvari berättelsen om Conyers föregifna död stod att läsa. Huplick förklarade för henne, att hans husbondes namn var felaktigt tryckt och förklarade, att han skulle ha felet rättadt. — Jag har ej behof af era tjenster, Huplick, sade Beryl slutligen, och ni kan gå i dag. Ni kan taga mr Conyers kläder och alla hans effekter med er. — Huru! hans koppsäck, madame? — Allt — hans penningar och allt! — Men hvad ekall ni göra, madame? Ni skall behöfsva penningarne, sade Huplick oroligt. — Huru mycket jag än kan behöfva dem, skall jag aldrig röra en penny af hans penningar! förklarade Beryl. Jag vet ej ännu, hvad jag skall göra. Vet ri namnen på några af mr Conyers slägtingar? . — Nej, madame. Han bar aldrig nämnt dem för mig. — Han hor aldrig nämnt dem för mig, sade den unga hustrun, och jag kom aldrig att tänka på hans förbehållsamhet. Det är ksnbända lika bra, det. Gå nu. — Ett ord, madame. Ni är så obekant med verlden; tillåt mig fråga, hvart ni skall bege er? Skall vi söka en tillslykt i Pension de Basset? Eller skall ni omtala er historia för någon engelsk prest och bedja om hans hjelp? — Jag har afskedat er, sade Beryl utan att bry sig om hons frågor. Ni kan gå. Hon gjorde en befallande åtbörd med banden, och han gick ur rummet. Men han lemnado ej huset. Beryl återvände till sitt rum. Då madame Pinnet vid middagstiden sökte henne der, fann hon den stackars bedragna unga hustrun i säng och yrande under fullt utbildad hjernfober. 5