Göteborgsposten – 17 augusti 1874, sida 2

tunna klädningarne äro en present till er, madame Pinn et, för er stora godhet mot mig under min sjukdom. Jag har intet annat sätt att visa min tacksamhet mot er eller belöna er. De artiklar, som jag tagit undan, äro ämnade åt Susanne. — Madame är mer än frikostig — madame är slösande, sade madame Pinnet förtjust. Men hvad skall madame sjelf taga för kläder? ag har fullt upp i mina gamla skollådor, var det korta svaret. Deno veckra utstyrsel Dane Conyers köpt åt sin unga brud delades mellan dess nya egare och bars bort. Derofter fördos de gamla skollädoroa upp, och Beryl lemnades ensam. Hon öppnade lådorna. Här funnos hennes skolklädvingar, hennes böcker, hennes skriföfaingar. Huru länge sedan var det ej, tyckte hon, som hon begagnade dem! Några veckor hade varit tillräckliga för att förvandla det lyckliga bekymmerslösa barnet till en qvinna, hvars hela lif kunde anses förbittradt, förfeladt. Ack, det var bittra tårar Beryl gjöt öfver dessa minnen af elt lif, som var förbi för alltid! . Hon qvarstonnade ytterligare en vecka på Villa Belvoir och for derefter bort ensam. Klädd i en blå sitsklädning, en ekinnkosta, hatt och muff samt djupt beslöjad, skulle Beryl knapnt af sin bästa vän blifvit igenkänd, då hon inträdde i en första klassens kup ot Iöbnvägetåget i Lausanoe på väg till Genbrte. Det fanns äfven andra resande i kupgn, och bland dem ett par som Beryl igerkände med en könsla af blygsel. Da voro Mary Grabam, Beryls brudtärna, och hennes mor, en bräcklig sjukling. (Forte.)