Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 2

—————————— —— Beryl ryste och hennes ögon vidöppnades. — Jag förstår ej, sade hon hviskande. — Inte? Min stackars unge husbonde lemnade sitt hem vid en underlig och förbittrad sinnesstämning, sade betjenten. Hen var vild och hänsynslös, sådan jag förr aldrig sett honom vara. Vi foro till Zermatt. Vi bestego Monte Rosa. Han ville ej ha någon vägvisare. Det uppstod en snöstorm — han tog ett falskt steg — han halkade och föll — Beryl sprang fram, i det hon uppgef ett rop. — Han — han blef skadad? frågade hon med andlös oro. . — Kan ni uthärda att höra sanningen, madame? sade Huplick högtidligt. Min stackars unge husbonde är död! Det uppstod ett ögonblicks förfärlig tystnad. Beryl skrek ej, icke heller föll hon afsvimmad till golfvet, såsom betjenten väntat, att hon skulle göra. Men hon såg på honom med ett hvitt och stolt ansigte, hvari hennes två stora bruna ögon såsom lefvande eldar. Hela hennes smärta gestalt började att skaka och hon sjönk ner på divanen utan ett ord. Betjenten erfor en obehsglig känsla vid åsynen af denna stumma sorg. — Han äck nog en lätt död, madame, sade han. Han föll ner i en öppning i berget, fyra tusen fot djup. Se här är vägvisarnes vittnesintyg. Hen gaf henne det dokument, under hvilket de tre vägvisarne tecknat sina namn. Beryls brinnande ögon riktades på dokumentet, och hennes förvirrade hjerna försökte uppfatta dess betydelse. — Död! hviskade hon. Död! — Ja, madame, död och begrafven äfven; ty den klyfta hvari han nedföll skall tjena som graf åt honom, alldenstund det är omöjligt att återfinna hans kropp.