Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 2

Han gick neråt trädgården bärande sin husbondes ressaker och närmade sig lusthuset. Det var en praktfull solnedgång, de oflägsna Alperna färgades rosenröda, sjöns blanka yta glödde i mångskiftande färger. Beryl satt i lusthuset, lutad mot balustraden som sträckte sig öfver vattnet. Hennes öfriga blickar följde den ångbåt, från hvilken Huplick gått i land i Ouchy och som nu var på väg till Villeneuve och de mellanliggande hamnarne. Den unga makan såg mycket affallen ut. Hon var klädd i hvitt, och hennes ljusa hår föll öfver hennes skuldror i stora vågiga massor. Vid ljudet af Huplicka steg vände hon på hufvudet, och han såg huru blekt och eftärdt och sorgset hennes ansigte var, fastän dess skönhet var ofördunklad. Hon såg honom, liksom han såg henne, och i ett ögonblick förändrades uttrycket i hennes ansigte och blef gladt och strålande. Hon sprang emot honom, och i samma ögonblick steg betjenten upp för trappan till lusthuset och lade ner sin börda på marmorgolfvet och stod framför henne allvarsam tyst och lik en person, som är öfverväldigad af en stor sorg. Beryl betraktade honom förvånad. — Hvad har händt, Huplick? frågade hon. Är mr Conyers kommen? — Nej, madame, svarade Huplick. Jag kommer ensam. Det glada uttrycket försvann från Beryls ansigte. — Hvarföre kommer ni hit ensam? frågade hon med skarp stämma: Hvarföre ha ni fört tillbaka min mans kappsäck? När återkommer han? — Jag her onda nyheter att förkunna för er, madame, sade betjenten. Jeg her fört med mig er mans kappsäck, derföre alt denne tillhör er med allt hvad den innehåller. :