Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 2

— Död! upprepade Beryl skälfvande i det hennes röst hade ett egendomligt hemskt uttryck. Död! Huplick fann situationen allt mer och mer obehaglig. En sorg, som ej kunde gifra sig luft i tårar och klagan, var någonting som han ej kunde förstå. Beryl betäckte ansigtet med sina händer, och sedan betjenten stått och väntat en stund på, att hon skulle yttra något, smög han sig derifrån med ressakorna och återvände till boningshuset. Aftonrodnaden bleknade bort, och natten gjorde sitt inträde utan att Beryl rörde sig från stället. Omkring klockan tio, seden hushållersken fått del af den sorgliga nyheten, kom hon ut för att söka sin unga matmor och fann henne liggande på golfvet i lusthuset i ett tillstånd af fullkomlig medvetslöshet. Betjenten blef skyndsamt tillkallad, och Beryl bars in i hueet och upp på sitt eget rum. Man använde sådana medel, som äro vanliga i dylika fall, men det dröjde länge; innan de tunga ögonlocken lyftades eller någon ardedrägt förmärktes mellan de hvita läpparne. Men då kroppsoch själestyrka tillsammans återkommit, om ock i ringa grad, satte den unga qvinnan sig upp och bad, att Huplick akulle hemtas upp. Madame Pinnet vågade göra några invänningar, men då Beryl utan att fästa afseende vid dem begaf sig in i sitt toilettrum, tillkallade hushållerskan betjenten, som var i förstugan utanför. Han gick in i toilettrummet och fann Beryl sittande i en länstol. Hon liknade en af stormen sköflad ros. Madame Pinnet stannade qvar i sängkammaren och lyssnade gråtande till sin unga matmors samtal med Huplick. (Forts.)