Göteborgsposten – 11 augusti 1874, sida 2

mig hvem du var. Jag hade sett Starwood och hört talas om mr Star, hört att han var ungkarl, envis, osällskaplig och mycket rik. Jag hade i Surrey aldrig hört telas om din tillvaro, men då du sade mig, att mr Star var din onkel och ende lefvande slägting, antog jag helt naturligt, alt du var laglig dotter till hans yngre bror och din onkels arfvinge. Denna föreställning torde ha inverkat på mitt beslut att gifta mig med dig — vi skola ej bestämdt säga att den gjorde det; men den inverkade ej på min kärlek till dig. En engelsman af god familj och med vederbörlig aktning för sin person kan älska hvilken qvinna som belst den der i sig sjelf är värd kärlek, men han skall ej gifta sig med en qvinna, för hvars härkomst han måste rodna, huru hennes förtjenster, hennes skönhet än må vara. Jag trodde, att jag visat mig tillräckligt omsorgsfull och noggrann vid valet af hustru. Jeg finner att er skönhet varit ett lockbete för att draga mig in i en förfärlig snara. De klara, skarpa och kalla orden läto i Beryls öron som en begrafningsringning. Hon ryste och utbrast i sådana snyftningar och klagoljud, att de borde ha trängt till hennes mans hjerta. men ack, detta hjerta var i sin sårade stolthet och sjelf: viskhet hårdare än sten. — Oh, Dane, Dave! sade hon. Jeg är din hustru — din egen hustru — — Ja, olyckligtvis är du min hustru, sade Conyert med bittert hån. Du har förskaffat dig skyddet af ett he derligt namn, det är sennt. Med dig är ingen nöd; mer tänk på mig med mina förnäma slägtingar, min hederlig: familj, min — Oh, att jag nu vid tjugotvå års ålder skal ha hela mitt lif förspildt genom min egen vansinniga dår skap! Jag trodde, att jag gifte mig med mr Stars arfta gersk och jag finner att jag gift mig med — hvem? Uen brast ut i ett hånfullt skratt, som var fullt a bitterhet, derefter vände ban sig häftigt om, skyndade