Göteborgsposten – 11 augusti 1874, sida 2

Conyers vände sig ej om och sänkte ej sin blick. Han stod stel och orörlig, men nu yttrade han med isande köld: — Du sade mig, att du var af god börd. Du har aldrig sagt mig, att du var utan namn och lågboren. Beryl Conyers uppgaf ett lågt klagande rop och sjönk hjelplöst ner på den divan, som sträckte sig utefter väggarne inne i lusthuset. — Jag — jag visste det ej, hviskade hon. Huru skulle jag kunnat misstänka sanningen? Jag var blott två år gammal, då jag af min onkel fördes till Vevay och öfverlemnades åt mr Bassets omvårdnad. Min onkel har al: årig talat med mig. Dane, jag har ej gjort mig förtjent af förebråelser eller tadel. Om du vänder dig mot mig hvad skall jag väl då göra? Sorgen öfver denna upptäckt är lika stor för mig som för dig. Conyers svarade ej. Beryl var tyst en liten stund, hvarunder hennes själ allt mer och mer intogs af förtviflan. Men hennes kärlek till sin man och hennes längtan efter sympati och vänliga ord drefvo henne slutligen till att ånyo vädja till honom — Dane, sado hon med låg bruten stämma, älskade Dane, jag skall i hela mitt lif vara en god hustru mo dig. Haf blott öfverseende med den fläck, som vidlåte; mina börd. Jeg är sawma flicka, med hvilken du gifte dig, samma kärleksfulla Beryl, och jag skall blifva dir elafvinna, jag skall dyrka dig, om du blott lyfter mig umin förtviflan och älskar mig igen. Det var ej min me ning att bedraga dig, älskade Dane — i sanning, det va! långt från mina tankar. — Kanhända, sade Conyers i hård ton; men jag hai blifvit grymt bedragen. Jag blef förälskad i dig vid för sta åsynen, men jag förklarar inför Gud, som hör mig; at om jeg ock älskat dig en million gånger högre, än jag gjorde, skulle jag ej ha gift mig med dig, ifall jag veta att du varit vanbördig, Under vårt första samtal sade dt