Göteborgsposten – 11 augusti 1874, sida 1

Torell, den framstående kännaren af nordens istid, sett sig förhindrad att vid detta första möte närvaraDet ämne, som under sormiddagens lopp diskuterades, var den å programmet först förekommande frågan: Hvilka äro de äldsta spåren af menniskans tillvaro i Sverige? Den som först begärde ordet var frih. Kurck, hvilken i ett skriftligt föredrag gjorde en sammanfattning af do för frågans besvarande märkligaste fornfynd i Skåne, Bohuslän och Upland. Dernäst uppsteg i talarestolen prof. Worsaac och redogjorde i ett längre, högst iutressant och äfven för öron, som äro mindre vana vid det franska språket, lättuppfattligt föredrag för de fornlemningar från stenperioden, som förekomma i Danmark. Han inledde stenperioden i tvenne olika tidrymder, dervid tagande till indelningsgrund den större eller mindre grad af fulländning som de funna stenredskapen öretedde. Man borde enligt talarens förmenande göra en bestämd skilnad mellan den tidigare och den senare stenåldern. Den förra, hvilken benämdes Page de pierre taillä ntmärkte sig genom en mindra noggrannhet i tillverkningen af stenredskaper, under det att dessa redskap, då de datera sig från den senare perioden — lage de pierre polie — äro mera omsorgsfullt arbetade. Talaren omnämde äfven att han gjort den iakttagelsen att stenyxor och stenhammare, som anträffats och tillhöra den första af dessa perioder, i allmänhet icke ega något hål för skaftets insättande, hvilket deremot är fallet med den andra periodens sten-vapen. Efter ett sammanställande Å alla de omständigheter, som vid frågans besvarande borde tagas i betraktande, kom talaren till den slutsats att man eger otvetydiga bevis derpå, att vårt land redan under senare delen af den första stenperioden varit befolkadt. Efter detta föredrag, hvilket helsades med nästan ännu lifligare applåder än de öfriga, uppträdde åtskilliga talare såsom hrr Evans, Bertrand, Quatreages, Engelhardt m. sfl., hvilkas namn referenten icke lyckades uppfatta. En af dessa talare ville förlägga tiden för Skandinaviens bebyggande till en ännu tidigare period än br Worsaae ansett böra ske. Mötet afslutades kl. strax efter tolt, sedan d:r Hildebrand uppgifvit namnen på de restaurationer, hvilka han ansåg sig kunna rekommendera åt främarne. Klockan half tre på eftermiddagen sammanträdde kongressen ånyo för att diskutera den andra ä mötesprogrammet upptagna frågan: Kan man uppvisa de vägar, som bernstenshandeln i forntiden tagit? Ordet begärdes först af prof. Hamys, som i ett längre tal skildrade åtskilliga arkeologiska fynd i Frankrike, hvilka i sin mån kunde tjena till frågans belysande. Särskildt fäste sig talaren en längre stund vid åtskilliga i närheten af Paris verkstälda gräfninr. Under dessa hade man bland annat påträffat uskärfvor efter menniskoskelett, hvilka antagligen förskrifva sig från den äldre stenåldern. Talaren framstälde afbildningar af dessa fynd. D:r Stolpe uppläste derefter ett skriftligt affattadt föredrag, hvilket i anseende till talarens lågmäldhet var synnerligen svårt att uppfatta. Enligt talarens formenande hade bernstenshandeln, för så vidt man af de äldsta källskrifter och de tidigaste arkeologiska spåren kunnat finna, hufvudsakligen gått tvenne vägar, nemligen dels från Östersjön öfver kontinenten till det sydliga Europa och dels från Euglands sydkust sjövägen till Medelhafvets hamnar. Prof. Caog redogjorde för åtskilliga bernstensfynd i Itaen, företrädesvis i dess norra del. Likaså meddelade br Evans underrättelser om några högst intressanta bernstensfynd i Storbritannien. Bland dessa fynd hade man iakttagit en mängd prydnader såsom halsband, armband och, ehuru i mindre antal, 3. k. Tiden hade under de utförliga föredragen, hvilka, med undantag af hr Stolpes, rörde sig mest på sidan om det föresatta ämnet, framskridit så långt, att ordföranden ansåg sig böra afbryta sammanträdet, ehuru åtskilliga anmälda talare icke bunnit erhålla ordet. Man beslöt dock att öfverläggningen om dagens ämne vid nästa sammankomst skulle fortsättas. Kl. 15 ätskildes de närvarande. Öfver den med anledning af kongressen i Riddarhuset anordnade utställning meddelar Dagbladet för i går följande närmare beekrifning: Under kongressen är till venster på nedra botten i Riddarhuset åtskilliga för arkeologiens studium upplysande föremål, dels kartor, dels fornsaker, dels ddakvger af sådana äfvensom at föremål från vår medeltid exponerade. Man ser der en af geologiska föreningen och frib. O. Hermelin utarbetad, storartad karta öfver Mälardalen, på hvilken karta de från denna trakt kända grafvar och andra forntida minnesmärken äro till sitt läge betecknande, hvarigenom åskådaren erbåller en upplysande och intressant öfverblick af Mälardalens stora rikedom på lemningar från vår forntid. Vidare har frih. Hermelin utställt teckningar på grafhögar, graffält, skeppsformiga stensättningar, runstenar, borgar m. fl. fornlemningar; särskild uppmärksamhet tilldrager sig en tafla at Kungshögarne vid Gamla Upsala, dit kongressens ledamöter företaga en utfärd nästa tisdag. Af hr Aspelin är en exposition anordnad af teckningar, framställande fiosk-ugriska fornsaker, såsom smycken, kärl, verktyg, råa menniskobilder, kranier m. m. I denna samling ser man äfven en Carte archologique, indiquant les trouvailles faites dans les sites septentrionaux des peuples finno ougriens-, hvilken karta gifver en tydlig öfverblick af fyndorterna inom ett område, som sträcker sig från Botniska viken och Åland i vester till sjön Baikal i Asien i öster samt från Isbafvet i norr till i söder en linie, som drages från Kurlands södra gräns öfver Tambow ned till Orenburg. Hr Lindberg har utställt litooch fötografier öfver fornfynd, förvarade i statens historiska museum, öfver en mängd väggmålningar i svenska kyrkor (t. ex. Kungs-Husby, Hernevi, Linköpings, Herkulsberga, Wadstena, Weckholms m. fl.), öfver Alvastra klosterruin och Floda kyrka i Södermanland, ötver altarskåp samt öfver föremål från den yngre jernåldern och kristna medeltiden. Frih. Kurck har framlagt stensaker (pilar, yxor, flintspån, o. s. v.) från Lindormsbacken samt kustfynd (ben, tänder, flintsaker) af år 1812—73 från ingsjön och Oxhögsmarken. Vidare finnas ben och flintsaker från andra håll (t. ex. från Sorde-grottan nära Peyreborade) utstälda till beskådande, hvartill glutligen komma geologiska föreningens kartor ofvur Sverige.