Göteborgsposten – 11 augusti 1874, sida 1

— —— —— golfvet, och under några ögonblick rådde en dödstystnad mellan de unga makarne. Beryl kände hans arm sjunka ner från hennes lif, hans hela person draga sig bort ifrån henne. Till den sorg och ångest, som framkellats hos henne af hennes onkels bref, kom en ny, dödlig fruktan. — Oh, Dane! utbrast hon i bevekande ton, du har väl ingenting att förebrå mig, min älskade? Jag visste ej — i savning, jag hade ingen aning om detta! Se på mig, Done! Slå din arm kring mitt lif — tala till mig! Hon flyttade sig intill honom med bedjande min och slog sina armar omkring honom, men han sköt bort henne — ej hårdt, men så kallt och öfverlagdt, att det liksom isade hennes bjerta. Derefter reste han sig upp och stälde sig mot balustraden med ryggen vänd åt henne och blicken fästad på Mont Blanc. Beryl smög sig efter honom alldeles utom sig och lade sin hand på hans arm. Det förekom henne som om hela hans person var stel som marmor. Han såg ej ner på henne och visade ej med en enda åtbörd, att han märkte hennes närvaro. — Dane, tala blott till mig, bad hon, Jag sade dig, att jag var fattig, det vet du ju. Jag sade dig det redan från början, Det har aldrig varit min mening att gifva mig vt för min onkels arfvinge. Oh, Dane, jag är så uppskrämd, så — så bedröfvad! Hvad skall jag göra? Hon vred sina händer, men han fästade ingen uppmärksamhet vid henne. Hans egna sorger och den oförrätt hen tyckte sig ha lidit voro det enda som sysselsatte mr Dane Conyers tankar i detta ögonblick; han hade ej ringaste medlidande med eller tanka för sin sköna unga brud. — Dane, återtog Beryl snyftande, är du ond på mig? Jag har ju aldrig bedragit eller narrat dig. Jag har ju aldrig sagt, att jag var min onkels arftegerska.