till en af de lodsammasto och ensormigaste at alla e. k. förlustelseorter, hvilka i och för eig äro de tråkigaste ställen på jorden. Hvari Baden-Badens tidsfordrif, distraclions, bostodo, är nogsamt bekant. Det var i dess roulette-och dess trente-et-quarantebord, från hvilka åtminstone nio tiondedelar af gästerna gingo bort fattigare, men möjligen en riondedel rikare än de hade kommit, och det bohöfver ej sägas, att det var exemplet af de sist nämda, ej af de förra, som uteslutande blef bemärkt. Nu för tiden ha de, som känna sig dragna af dessa lockelser, ogentligen icke mer än en autoriserad spelbank att hålla sig till, den i Monaco, men hvarest winimipointen är allt för hög, att tillåta andra än mycket väl försedda börser att med någon rimlig utsigt till chance vara med. Det är då för ät H ; mm eo mk — ashjelpa ett länge kändt behof, eåsom det heter i annonsstil, och för att bereda tillfälle äfven för mindre bemedlade att deltaga i dessa tidssördrit, som en mängd små spelhus sedan ett par år uppröttats i de vackra pyrenoerbyarne längs med den fransk-spanska gränsen, men välförståendes på dess spanska sida. Det har visserligen alltid funnits dylika tillhåll, t. ex. i närheten at den herrliga Luchondalen; men som hasardspel voro förbjudna lika väl i Spanien på den tiden, som detta land bade en ordentlig regering, som de äro i Frankrike, voro de tå till antalet, och man hade måst vid deras upprättande och bedrifvande vidtaga åtskilliga försigtighetamått. Det vanliga var, att buset, hvari rörelsen sköttes, var bygdt så till eägandes grensle öfver gränsen, så att t. ex. matsalen betann sig på det spanska och salongen på det franska området. Detta hade den förmånen med sig, att när de franska autoriteterna kommo för att göra en undersökning, förflyttade sällskapet sig bums med kassa, kort och hela spelapparaten in öfver spanska gränsen, och när de spanska gendarmerna kommo gick det lika qvickt att komma in i Frankrike. Detta var så beqvämt man gerna kunde önska sig under så fatta omständigheter, så mycket mer som man väl ibland kunde lyckas komma ifrån att betala i salongen sina förluster i matsalen. Men nu är allt det der förändradt. Carlisterna, som äro herrar öfver dessa trakter, så snart gränsen är passerad, ha annat att sköta än att hålla jagt på apelhusvärdar, och i soljd deraf florera affärerna numera sörtröällligt, åtminstone för spelhusen sjelfva, som draga till sig hela svärmar af pyrensernas sommargäster. Men dessa deromot lära icke ha mycket skäl att rosa marknaden, ty bankerna ekola vara illa försedda med mynt och vinsten, om den verkligen skulle komma, lärer icke alltid vara säker att utfå. Det var ett onda af dessa Casinon som i sisträmde hänseende hade godt rykte om sig och der de, som ville spela högt spel, kunde göra det uten risk att bli bedragna. En så ovanlig egenskap samlade till Pont-duRoy, som stället heter, en högst utsökt clientöle, och två gånger i veckan komma formliga karavaner från Luchon, som i år är särdeles modernt, Vägen är pittoresk och för att öka dess romantiska bebag möter man här och der några sådana der sydländska tiggarefigurer, som göra så god elfiekt med deras djupa och brinnande ögon och hvilkas nakna hud, garfvad af solen, sticker fram under den trasiga men med en viss smak draperade marteln. Häromdagen — och det är för att ge en föreställning om det slags näfrättstillstånd som råder i Spanien, som jag berättar allt dotta — fingo de många omnibusar, karrioler, breaks och kalescher som anlände från Luchon den oväntade anblicken af en grupp karlar, trasiga, smutsiga och ohyggliga men med den vidkulliga Carlistiska mössan på hufvudet ocb geväret på armen, hvilka höllo vakt omkring Casinot. De utgåtvo sig för en ati delning af den carlistiska armön, men voro i sjelfva verket ingenting annat än en skock banditer, contrabandistas och äfventyrare af värsta slag, allesammans ifrån Pyrencer-smugglarnes förlofvade land, Aron-dalen. De hade — naturligtvis under pretext af en moralisk inspektion — kommit för att brandskatta spelbanken. Denna hade lyckats att, sedan bandet blifvit signaleradt, men innan det bunnit fram, flytta sin kassakista öfver på franska området, men under tiden installerade sig de objudna gästerna så beqvämt som möjligt i Casinot, hotande att stanna der intilldess de orhöllo en vies lösesumma. Bankons förlust för hvarje dag som gick utan alläcer var ansenlig, och den ville till hvad pris som helst bli af med denna obehagliga garnison. Hvad gjorde den då? betalade lösasumman?...åhnej, man skaffade sig på något sätt 50 chassepöt-gevär, värfvade från samma Aronsdal 50 stycken andra gökar, icke mindre banditer, smugglare och äfventyrare än de förra, och under skydd af detta sednare parti som förjagade det förre fortgår nu rouletten obehindradt. Detta kan man kalla lokalfärg i ett land der inbördeskriget härjar! För resten sköter den nya garnisonen sin vakt oklanderligt, och man hör deras militäriska kommando ord emellan bankens stereotypa: Aien ne va plus! eller Kouge gagne et impair! — Det enda är att gästerna äro anmodade att medföra hvar sin laddade revolver för den händelse att det skulle faila beskyddarne in en vacker dag att byta om rol och i sin ordning vilja lägga vantarne på kassan. På Gaite-teatern, en at de få som spela äfven under sommaren, har Oftenbachs Orfeus i underjorden nu uppförts i sträck öfver 150 gånger. Just den hundrafemtionde representationen, hvilken gafs i början af veckan höll på att bli instäld af följande anledning. Strax före spektaklets början märkte en af de polissergeanter, som voro i tjonstgöring vid teatern, att en at maskinisterna hade tändt sin pipa, hvilket naturligtvis är strängt förbjudet för möjligheten af eldssara. Han befalte honom att genast släcka pipan, det uppstod en ordAA et rt