UCTUUDATUN 7 I1TCUI DIOÖBFA Meu AhlekKuoCört. i i Filosaoserna må prata hvad de vilja, säI ger Orvar Odd på ett ställe, namnet yrr jar en roll i verlden lika väl som den bläa tracken med de blanka knapparne och nästan lika mycket som guldgalonen på pantalongerna. Ba persons namn är på visst ö zätt någonting icke mindro betecknande och nufvudsakligt än de srenologieska knölarne; nit. rär väl icke egentligen mer för det ena än för det andra, men det är der emellertid och odeervatören drar deraf sina säkra slutsatser. I Säg mig hvad ni heter och jag säger er hvad ni är eller åtminstone hvad ni icke är, ja, jag skulle till och med vilja gå ända derhän, att i nio fall af tio tilltro mig ställa hela I ert horoskop — — Det talar något, skulle jag tro, att heta Amarantenstol Ametisteni svärd, Hyacintenhjelm, det med sig en i alldes egen romantisk och melodramatiek stämning, en förtrollande aning om allt hvad som finnes mest försinadt, ridderligt, sölisporrklingande, parfymeradt och fris Och ingen I mennieka undrar väl på om en förnustig fader obonedt väljer en man med ett dylikt namn l till parti för sin kära dotter och sina millioner framför en Petterbom, en Wildmark, en Trädlund, en Skumpelin, hederligt och godt folk måhända, men i blotta ljudet af hvilkas namn man omisskänneligt igenfinner ett uttryck af hela den prosaiska verld, som lefver bakom diskar, såpfjerdingar och grönmålade pulpeter ... Alltså, låt hvar och en behålla sitt ärliga namn! Kommom öfverens om, att den höga dame, som sistlidne tisdag gjorde Göteborg och Göta Källare den äran, icke var prinecssan Marie af Sachsen-einingen utan prinsessan Marie af Leiningen, född 1806, dotter till afl. gretve Maximilian af Klebelsberg. Prinsen med ulltottarne har också varit här. Han passerade lugnt och stilla utan att göra något väsen af sig och väckte ej hälften så mycket uppseende som t. ex. egaren af Stockholms förnämsta caföG, han som med sådan ära förde svenska kökets runor vid utställningen i Wien, eller som gastronomernas gastronom, den fremsynte affärsmannen som handskas med grufvor och millioner som andra dödlige med russin och krakmandel, eller den högväxte, långskäggige f. d. trollkarlen, f. d. professorn, hvars jongleri, trolleri och buktaleri höra till våra första, gladaste ungdomeminnen — allt storheter, som under den förflutna veckan passerat vår stad. Bland våra resande under veckan inregistrera vi med särdeles nöje en ung, älskvärd sångerska m:ll Augusta Högfeldt, som i tisdage gaf en matin i frimurarelogens polarsal. Hon visade sig vara i besittning af en ej öfverraskande stor, men i stället desto mer tilltalande öch sympatetisk stämma, utbildad i en förträfflig. skola, derom vittnade framför allt hennes slärdsria och intagande föredrag af arian ur Figaros bröllop. M:ll H. som biträddes af fröken v. Doloke, hrr Z. och M. Beyerböch samt sin trolofvade, skådespelaren Ludvig Ott.rslröm, rönte äfven det lifligaste bifall af den, tyvärr, alltför fåtaliga åhörarekretsen. M:ll H., hvars vackra röst och behagliga yttre gör henne till en särdeles lycklig acqvisition för scenen, tillträder i dagarne ett engagement i Helsingfors, under det att hr Otterström samtidigt öfvertager regissörsskapet vid Tivanderska sällskapet. : Fröken v. Dolcko vinner med hvarje nytt uppträdande alltmer insteg hos allmänheten, som i allt tätare skaror börjar infinna sig i den vid säsongens början så pinsamt glest besatta toatersalongon. Få skådespelerskor torde äfven i så hög grad som hon egt förmågan att rycka allmänheten med sig. Publicist-, förlåt, tidningsmanna-mötet i Orebro är slutadt och de derifrån återvändande kunna ej nog. prisa den äkta nordiska gästvänskap hvarmod de. omfattats i Åmötenas stad och det goda, af inga personliga utfall eller sårande hetsigheter störda sätt, hvarpå förhandlingarne fördes. Det är också en sann glädje för hvarje fosterlandsvän att se den utveckling och uppryckning som vår landsortspreås på senare tider erhållit. Det händer visserligen ännu den dag, som i dag är, att en och annan säregen lustighet förekomma i våra kollegers spalter, men vanligtvis är det hrr insändare, som dervid spela hutvudrollen. Så framför i en viss grannstad en slik skribent, garsvare till professionen, följande ynkliga klagovisa: Huru kunna stadsfallmäktige bedömma och gifva slutanderätt deri de icke äro visa i bur det skall handbafvas med garfveriernas arbeten som är en en omöjjelighet att kunna bearbeta tiudar till Läder utan Vatten men låfvar tillgång i Eltven åndå sedan dem är väl rengjorda från alla ingredienser undras hvad dem då skall der jo der är förståndet och helt och hållet förbjuda sköljning af Limläder och Nöthär (den andra Ullen tror dem väl ingen Kalk är j) som. icke sådant låta sig jöra utan djupt och klart Vatten och som biått sker en afskiljuing från ren Kalk hvilken i alla tider varit bälsosam och gifvit anledning till sundhet är garfvarnes arbeten så tillvida förbjuden och det till ansvar af straff tag då bort hela propositionen för då är den förfallen ändå qvittera och icke uppföra Skatten till Staden också och. sedan kör packet på Porten men se noga till att andra. följer med för straxt kommer kommer annat i Kikarn som fördunstar alla näbla personer. Den sorgsae nöthudsberedarens klagan bar: sin rot deri, att stadens magistrat ur sanitära skäl beslutat anvisa stadens hrr garfvare en mera aflägsen plats för sköljning af hudar m. m. än den de förut begagnat. Apropos garfvare, så meddelar en annan kollega följande skäligen egendomligt affattade notis: Salut gass i Stockholm — och förmodligen äfven i Göteborg, Waxbolm, Karlskrona, Marstrand, San Barthelemy 0. s. v. — sistl. lördag. Då fylde nemligen hertigen af Nerike nio år. I samma vecka gafs äfven i Nerikes hufvudstad ståtlig salut. Det var på onsdagen. Hade man kanske om dagen tagit miste? Ånej! En stor gartvare i vår goda stad bär namnet Olof. Se här också för ro skull ett stycke teaA AO A CR BARNEN Jm JoLit nAAaR fyiharan knrai