Göteborgsposten – 4 augusti 1874, sida 1

Ungefär vid samma tid stannade mrs Athertons vagn utanför det hotell, der Herbert bodde. På hennes fråga efter mr Capel visade en tjenare henne upp till hans rum. Gången utanför detta var nästan alldeles spärrad af en stor reskoffert, som ett par karlar höllo på att bära nedför trapporna. Då hon trädde in i rummet, såg hon Herbert sitta och skrifva vid bordet. Den förändring, som hade försiggått med honom, förvånade henne. Han hade blifvit blek och mager. Då dörren öppnades, såg han upp, och då han märkte, hvem det var, spratt han till och skiftade färg. Han reste sig och stödde sig med den ena handen mot stolkarmen, under det ban med ett svagt leende räckte den andra åt mrs Atberton, hvilket mrs Atherton icke låtsade märka utan i stället såg sig omkring i rummet, som bar spår af. förberedelserna till en hastigt beslutad resa. — Ämnar ni resa, mr Capel? frågade hon. — Jag — ja, jag lemnar London i afton; jag stod i begrepp att resa till sastlandet, svarade han något förlägen. Jag höll just på att skrifva till er, mrs Atherton, för att tacka er för ert vänliga bref. Ni måste hafva fonnit mitt uppförande högst besynnerligt; men — men — jag har de sista fjorton dagarne varit sjuk — just icke farligt, men likväl tillräckligt att göra mig matt och likgiltig. Min läkare har anbefallt mig att resa. i (Forts.)