Göteborgsposten – 4 augusti 1874, sida 1

— Ja, det är uppe på mitt rum. — Du får då viea mig det, då vi komma in. Låtom oss emellertid nu för ögonbiicket icke tala mera om saken. Du är redan mera upprörd, än som är nyttigt för dig. Om det på något sätt är möjligt att bana dig en väg till lycka genom denna ödemark af mörka gåtor, lita då på mig. Låtom oss nu gå in — det begynner blifva kyligt. Florence framstammade ett hjertligt tack, och under det hon tog sin mor under armen, kände hon sig lättare om hjertat, än hon hade varit många, många dagar. Så snart da hade kommit upp på hennes rum, framtog hon det mystiska brefvet från sin annotationsbok och lemnade modren det. Denna såg endast på utanskriften och stoppade det derefter i fickan. Jag vill läsa det sedan, sade hon. Derpå halp hon Florence med afklädningen och blef sittande vid sängen, till dess dettrens regelbundna andedrag sade benne, att hon sof tryggt; då tryckte hon en lång, öm kyss på den bleka pannan och lemnade sakia rummet. Å VI. Det var lidet långt upp på dagen, då Florence vaknade. Den lugna sömnen hade stärkt henne, och hoppets vissnade blomma hade begynt att resa upp hufvudet. Då hon kom ned, fick hon veta, att mrs Atherton hade åkt ut, och att hon gannolikt ej skulle komma hem förr än vid middagstiden.