Göteborgsposten – 31 juli 1874, sida 2

enda gång brefvet var på tal, utgjorde för henne en ständig källa till oro. Hon tadlade sig sjelf derföre, att bon under deras första sammanträffande hade låtit tillfället att få bemligheten uppdagad gå sig ur händerna; hon kände, att hon icke mera vore i stånd att åter upptaga frågan. Det skulle ju se ut, som ville hon tvinga honom att — nej, det vore henne omöjligt. Hon kunde icke annat än vänta. Slutligen inträffade en afgörande kris. En dag, då Edgar Lorrimer var ensam med mrs Atherton, frigjorde han sig genom en våldaam ansträngning från sin vanliga slöhet och ordentligt förvånade benne genom att fråga, om det egentligen vore något skäl att längre uppskjota bröllopet. Han påminde henne om, att det efter den ingångna öfveronskommelsen skulle ega rum denna sommar, och man böll på att glömma, att man snart var i slutet af juni månad. — År det möjligt? utbrast hon. Hvad dock de senaste veckorna flytt hastigt. — I dsg är det den tjugoåttonde. Vill du icke bestämma dagen, tante? — Jo, men det bör ju bero på Florence, svarade mrs Åtherton med ett leende. — Åh, det bryr hon sig icke om, inföll han, hon samtycker till allt hvad du föreslår. Jag är säker om, att hon i alla händelser ämnar öfverlåta frågans afgörande åt dig. (Foris.)