Göteborgsposten – 31 juli 1874, sida 2

Article Image
Dolcke som gäst, och hon skall äfven uppträda i Maria Tudor?, af Victor IIugo, tillägger samma tidn. N Från Utlandet. I Åla Presse, som är den franska utrikesministerns organ, läses följande svar på de angrepp, för hvilka Frankrike är föremål i flera trämmande, isynnerhet tyska tidningar med anledning af dess hållniog emot Spanien: Vi hafva flera gånger fäst uppmärksamheten derpå, att åtskilliga främmande tidningar göra allt, hvad i deras makt står, för att utså tvedrägt mellan Frankrike och Italien. Det bar varit oss kärt att se, att dessa manövrer fullständigt strandat mot de båda nationernas sunda förstånd, och det finnes för ögonblicket ej en skugga af missförstånd mellan dem. Minnestesten i Avignon för Petrarca har varit ett tecken af den endrägt, som råder mellan Frankrike och Italien, och konung Victor Emannels högt ansedde representant har med vältaliga ord tolkat de känslor, som lifva det franska folket. Etter det försöket att störa det goda förhållandet mellan Frankrike och Italien gjort så fullständigt fiasco, vill man nu försöka, om det icke kan lyckas att yppa tvist mellan Frankrike och Spanien. Flera tidningar, som äro systematiskt fiendtliga mot Frankrike, söka att skildra oss som fiender till Spanien, för hvilket vi hysa de vänskspligaste känslor. Enligt deras utsago inblanda vi oss omedelbarligen i det spanska folkets inre angelägenheter och gynna i hemlighet Don Carlos. Sådana insinuationer kunna omöjligen göras på fullt allvar. Tror man verkligen, att man kan inbilla någon, att Frankrike, som på sitt eget område intager en opartisk hållning mot de olika konservativa partierna och strängt respekterar det genom septennatet beseglade vapenstilleståndet, kan gå och förklara sig för ett af de partier, som kämpa om mukten i Spanien? Det skulle ju vara den största politiska oklokhet af vår regering, om hon slöt sig till carlisterna, alfonsisterna eller republikanerna och u an den ringaste nödvåadighet utsatte sig för de farliga. följder, som en dylik hållning måste medföra. Om den franska ministe:en utes utande bestod af medlemmar af den yttersta högern, skulle den möjligen kunna ha lust att hemligen understödja Don Carlos; men så som sakerna nu stå, kan det alls icke vara tal härom. Hvad den spanska republiken beträffar, har Frankrike lika litet som någon af de öfriga stormakterna erkänt den, och det väntar likasom de på, att en bestämd regering bildas efter det borgerliga krigets slut. Derför att det officiela erkännandet icke egt rum, har Frankrike emellertid icke underlåtit att stå på en god och vänskaplig fot med den faktiska regeriogen i Madrid, och de diplomatiska representanter, som marskalk Serrano skickat till Paris, hafva mottagits med den största artighet af bertigen af Magenta och hans ministrar. Frankrike önskar så litet ett borgerligt krig i Spanien, att det högligen beklagar ett tillstånd, som är mycket skadligt tör dess kommersiela och industriela intressen, och det är ju äfven en känd sak, att många franska kapitaler äro placerade i Spanien. Iogenting har derför varit längre itran oss än att underblåsa ett borgerligt krig, på hvars fortsättande vi ingenting kunna vinna, och hvars orsaker och verkningar äro alldeles oberoende af vår vilja. Frankrike har allt ifrån början uppfyllt de förpligtelser, som folkrätten föreskref det, och det har gifvit spanska regeringen sina bona ofsicia i samma skala, som förhållandet skulle ha varit, om hon varit officielt erkänd. Hon bar ökat tullpersonalen vid gränsen, till hvars förfogande stälts en större militärstyrka, än som användes under vanliga förhållanden, kopsiskerat vapen och ammunition och i departem. Nedra Pyrencerna häktat de carlistiska officerare och soldater, hvilka, säsom presten Santa Cruz, sökt tillflykt på dess område, der de fått befallning om att slå sig ned i departem. Nord. Hvad angär de spaniorer, som uppchöllo sig i våra sydliga städer före carlistupproret och låtit inskrifva sig hos sina konsuler, följer det af sig sjelf, att de icke kunna utvisas, utan stå under gästvänskapens lagar, så länge de icke gifva anledning till klagomål. Att det bland dessa spaniorer kan fionas några, som sympatisera med Don Carlos, är obestridligt; men om deras sympatier icke läggas i dagen genom handling, finnes det icke nägot skäl att vidtaga stränga åtgärder emot dem. Säkert är, under alla omständigheter, att carlisterna icke förses med vapen eller annan krigsmateriel från Frankrike; de lagar, som förbjuda detta, bli strängt hållna. Det är främmande (engelska) fartyg, som tillfört de upproriske den ammunition, de i närvarande stund förbruka. Om gränsen icke bevakats så noga, som vi önskade, så har det sin grund deri, att vi icke hos de spanska gränsmyndigheterna funnit den medverkan, som erfordrades för att polisen och tullväsendet skulle kunna på båda sidor operera gemensamt. Den spanska regeringen är tyvärr nästan alldeles ur stånd att göra sin myndighet gällande i de nordliga provinserna, och på de ställen, der hennes embetsmän ännu kunna utöfva sina befattningar, äro de ur stånd att föra tillräcklig tillsyn öfver ena gräns, som det alltid är svårt att bevaka, än mera då under ett sådant borgerligt krig som det närvarande. De beskyllningar, som riktas mot Frankrike, äro således utan grund. Om vår regering hade gynnat Don Carlos, skulle belägringen af Bilbao fätt en helt annan utgång, och pretendenten skulle ha vunnit stora segrar. Det är icke Frankrikes skull, att marskalk Concha föll i den stund han ville företaga ett kraftigt angrepp och att carlisterna åter höjt hufvudet i samma ögonblick, som man trodde dem vara öfvervunna. För öfrigt har carlismen ej blott i norra Spanien åter vunnit terräng utan ätven i östra delen at landet, och Cuenzas intagande vittnar om, att den återigen kan utveckla en offensiv kraft, öfver hvilken man i Madrid fått stora betänkligheter. Det är dessutom en känd sak, att man under stora olyckor söker att öfverflytta skulden på andra för att betäcka sitt eget ansvar, och derför har man funnit det beqvämt att anklaga Frankrike för, att branden i Spanien ännu icke släckts. Marskalk Serrano har för öfrigt icke haft ett bättre öde. Spanska tidningar hafva förebrått honom, att han uppehållit sig i Granja i stället för att qvarstanna i Madrid, liksom om det kunde ba den ringaste inverkan på händelserna i Arragonien och Navarra, hvar han befann sig. Man har äfven låtit honom förstå, att han ej är någon riktig republikan, liksom om Don Carlos skulle stryka flagg för en republikansk trosbekännelse. Om man skulle tro, hvad åtskilliga tidningar berätta, så är det än marskälk Serrano, än pretekten Nadaillac i Nedra Pyrenterna, som äro ansvariga för de senaste olyckorna i Spanien. Vi hoppas, att det icke skall fiunas någon tidning, som låter sig förmås att understödja de främmande tidningarnes bemodanden att väcka split mellan oss och ett land, för hvilket vi uppriktigt bysa de bästa Önskningar, och vid hvilket vi äro knutna genom så många band. Frankrike och Spanien kunna endast hysa aktning och vänskap för hvarandra, och vi äro förvissade om, att ju noggrannare kabinettet i Madrid lär att känna förhållandena, desto större erkännande skall det gifva Frankrike för dess hållning. De tyska tidningarne föra alltjemt ett sådant språk, som om Tyskland verkligen skulle intervenera i Spanien. Visserligen har den tyska eskadern, som låg vid Wight, begitvit sig derifrån åt nordost, i stället för sydvest, och den säges skola styra kurs på Kiel i stället för Spanien; men det oaktadt talas det om

31 juli 1874, sida 2

Thumbnail