Göteborgsposten – 31 juli 1874, sida 1

Fram mot aftonen kom Edgar och blef af mrs Atherton mottagen med en mild tillrättavisning derför att han hade försummat dem föregående dagen. Då han helsade på Florence, som tillsammans med Herbert Capel genombläddrade ett album, gjorde han en intetsägande ursäkt, hvilken hon mottog med leende ouppmärksamhet. Det beböfdes icke mycket öfvertalande för att förmå Herbert att tillbringa resten af aftonen på Sealust och tiden försvann hastigt. Man gjorde en liten segeltur uppåt floden i Florences lilla båt, och då man i månskenet vände åter mot hemmet, sjöng det lilla sällskapet i takt med årornas plaskande. Sedan lät Herbert höra sin ypperliga tenor, då han på mrs Athertons bön, som ledsagades af en ursäkt för hennes föråldrade smak, sjöng en af Moores melodier — den, som sir John Stevensen har skrifvit till sången om Cushla machrea, Orden äro lidelsefulla, melodien vild och melankolisk och han sjöng den med mycken känsla. Mrs Atherton tackade Herbert och var under det öfriga af färden mycket tyst. Ätven sedan de voro hemkomna, förblef hon tyst och tankspridd, och då Edgar Lorrimer tycktes vara fullkomligt belåten med att slippa deltaga i konversationen och fick lof att röka en cigarr ute på verandan, voro Herbert och Florence helt och hållet öfverlemnade åt sig sjelfva, och de funno att de hade många gemensamma åsigter och att på det hela taget det fanns en förunderlig likhet mellan deras böjelser och antipatier. Detta var början af