Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 2

skall sannolikt snart komma att säga farväl till Sealust. — Ja, det är sannt — jag har hört — stammade Herbert, som förstod, att hon anspelade på sitt förestående äktenskap, och plötsligt kände han sig gripen af en underlig nedslagenhet. Då hon iakttog förändringen i hans tonfall, såg hon upp på honom, och för ett ögonblick stirrade de såsom förtrollade på hvarandra. I detsamma visade sig Edgar i trädgårdsdörren, under det han svängde med korgen. Gifvande efter för en oemotståndlig ingifvelse bröt Florence tystnaden. — Mr Capel, sade hon, men hejdade sig i deteamma. liksom om hon skulle hafva fruktat ljudet af sin egen stämma — detta bref; som jag mottog i går — jag förstår intet riktigt — var det verkligon ni, som aflemnade det? — Ni menar brefvet till er, mies Atherton? frågade Herbert förvånad. Jo, det var jag, som aflemnade det. Har det kommit or riktigt till handa? Blodet strömmade henne till bufvudet. — Ja, svarade hon med tillbakahållen andedrägt och utan att vara i stånd att säga något mera. Straxt derefter var Edgar framme hos dem, och de följdes åt till smultronsängarne. IV. Då Herbert den aftonen kom hem dröjde det en stund innan han gick till hvila. Minnena från den förflutna dagen gåfvo honom