Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 2

Då Florence och Herbert blefvo allena, uppstod ott ögonblicka tystnad. Begge tänkte på bretvet. Ilerbort väntade att nu skulle han sannolikt få höra något om det, och i en stark spänning beredde sig Florence på, att han nu skulle göra antydningar derpå. Hon var orolig och skulle helst hafva velat springa derifrån ; men hon darrade så häftigt, att hon knappt skulle kunnat vara i stånd dertill, om bon hade vågat försöket. Skulle han då icke säga något! Då Herbert betraktade hennes ansigte, tänkte han på, hvad det väl kunde vara, som framkallade den plötsliga blekheten på hennes kinder och kom hennes vackra fiograr, som plockade på en liten jasminqvist, att darra. Tänkte hon på brefvet? Om det vore händelsen, hvad kunde det väl hafva innebållit? Plötsligt kom Herbert till att inse det plägsamma i situationen, hvarföre han sökte att genom en eller annan anmärkning af likgiltig natur göra ett slut på den. : — Hvad dock ert hem ligger vackert, miss Atberton. : Florence såg förändrad upp. Orden och tonen, hvari de blefvo sagda, voro så löjligt olika hvad hon hade väntat att få hörs, att hon ett ögonblick var ur stånd att kunna svara. Då Ilerbert såg på henne återvann hon likväl snart fattningen och svarade hastigt: — Ja, ni har rätt — här är vackert. — Finner ni aldrig asståndet från staden besvärligt? — Ibland, i synnerhet under säsongen, och derpå tillfogade hon med lägre röst: Jag